weheartit

onsdag 30 mars - Vi stod där vid räckena i Gallerian och bara hängde. May och jag. Så spottade vi en kille med snygg stil på våningen under. Vi stod där och väntade på att han skulle komma ut från Carlings, så att vi kunde titta på honom igen. Det tog alldeles för lång tid. När han väl kom ut insåg May att hon visste vem det var. Tydligen min brorsas kompis kusin OCH även 95:a. Som i född 1995. ILLA! Bra, då har man spanat på en 95:a också. Alltså, jag har inga som helst problem med åldern när det gäller äldre. 23, 29, 35, whatever. Men så fort killen är yngre blir det jättejobbigt.
By the way. May vet. Hon vet inte att hon vet, men hon sa det. Sa hans namn i ett sammanhang som avslöjade det. Jag gjorde inget för att antyda om det var rätt eller fel. But she knows. Så jag är villig att ge hintar här nu.

weheartit

tisdag 29 mars - Dagens middag var asgod! Tog ett rostat bröd innan, omnomnom. Well. Ugnsstekt kycklingfilé, färsk pasta och rivna morötter/äpplen. Lika med mätt. Drack påskmust too. Brukar alltid alltid alltid dricka mjölk annars.

FETT MED NATT NU ♥

måndag 28 mars - Drog hem efter skolan, gjorde some hot chocolate med grädde och marshmallows, kopplade in Elements externa i laptopen och laptopen till teven. Sedan väntades awesome Avenged Sevenfold i över en timme. LOVE!
Btw. JAG SKA TILL USA! Det är mitt enda mål typ. Förutom körkortet.
Btw. Arin Ilejay är typ pretty cute. The Rev's nuvarande ersättare, som ser ut som en pojke (inga tatueringar och jättesmal och söt) jämfört med the other biffs in da band.
Btw. Har lyssnat på bara gammal musik ikväll. Sånt som man lyssnade på förut.
Btw. JAG MÅSTE TYP DIPDYA HÅRET NU! Men jag orkar inte...

SAMMANFATTNING.
- Såg the ultimate A7X moment på teven via (P:).
- Skissade upp mitt linolemum motiv.
- Gjorde en kopp varm choklad med mini marshmallows.

HANN INTE:
...svara på frågorna om franska revolutionen.
...Photoshopa två av mina PA-kollage eller fixa med det sista.

söndag 27 mars - Jag var med May på ett event på en parkering. Vi såg Zac Efron och Vanessa Hudgens så hon blev överlycklig. Sedan hittade jag mina älsklingar också. Jag kramade Synyster Gates, pratade med honom om något så oväsentligt som uttalandet av hans namn, vilket jag redan är medveten om hur man säger. Matt sa jag hej till. Undrade vart Zacky och Johnny var, Syn svarade att de snart kommer. Det var ju fullsatt framför den lilla scenen som de redan börjat spela på innan jag hunnit hämta min filmkamera. Jag var i mina föräldrars gamla sovrum, på väg ut. Hamnade sedan i gamla vardagsrummet innan jag äntligen var i USA, och Link var med mig, i det stora men ganska tråkiga huset där min nya familj bodde. De hade typ åtta barn, två små och två i min ålder, sedan ett emo med lila-turkost hår. De andra tre fick jag aldrig träffa. Men en av dem var ett svarthårigt All Time Low-fan med tanke på affisherna på hennes vägg. Annars spelade vi familjespel, åt mat och lyssnade på Hannah Montana.
Sen. Var jag i mitt rum igen. Klockan var halv elva i stället för halv tio. Sommartid. Kul att det snöade 3-5 cm idag då.

Självklart var allt förutom de två sista radena en dröm. USA tar upp en stor del av mitt huvud just nu. Jag ska dit! JAG VET! För att jag längtar ♥

IDAG.
Tog jag ta en morgonpromenad innan frukost. check!
Var jag hos Jonatan för att han fyllde nitton. check! Grattis! Han är fortfarande bara ett halvår äldre än mig. Han fick godis. Det var trevligt hos honom. Vi såg The Social Network och snackade crap. Hoho. Amanda var självklart också med.
Annars har jag suttitoch avverkat inlägg via bloglovin.

FORTFARANDE KVAR TILL IMORGON:
...se the ultimate A7X moment på teven via (P:).
...skissa upp mitt linolemum motiv.
...svara på frågorna om franska revolutionen.
...göra en kopp varm choklad med mini marshmallows.
...Photoshopa två av mina PA-kollage eller fixa med det sista.

lördag 26 mars - Älska att vakna nio efter en dröm som slutade med att jag stack, rymde, flydde, whatever. I en shoppinggalleria, on my own. Det var egentligen ingenting jag flydde från, snarare flydde till. Den där viljan om att vilja gå vidare trots att inget egentligen hänt. Släppa taget, klara sig själv. Ta tag i livet, men låta ödet ta dig med sig, någon annanstans än just här.
Jag har en framtid, jag har hittat något att måla mitt mörker med. Pretty rough though. Jag ska se till att klara skolan, ta studenten med betyg i alla studerade ämnen och sedan gå på balen i en underbar unik kläning (since I've designed it myself). Efter det: lov i en vecka och sedan Metaltown... ... Avenged... AVENGED SEVENFOLD ♥ Ja, sen vill jag jobba, ska kolla på Ica men annars... vet jag inte. Fan. Ska satsa körkort och ansöka om Au Pair i USA. Det ska jag fan göra. Det är mitt mål. Ska till USA och det där är en bra väg in. Yeah. Längre än så går jag inte nu.
Om jorden nu skulle gå under den 21 december 2012 (nästa år och som egentligen är ganska långsökt) så är det väl så, fine, alla dör, inte så mycket man kan göra då, deal with it liksom. Jag är inte rädd för att dö, men jag är nog inte redo att dö än. Tror jag. Har någon skum känsla över att jag kommer att dö ung vilket fall, typ runt trettio. Det är The Rev's fel att jag inte ens vill dö gammal. Jag menar, känner man sig halvt upplyst nu, hur mycket längre måste man leva då? Fast nej, dö vill jag inte. Men när döden kommer är jag inte rädd. Befrielse? Det är The Rev's förtjänst.

Spenderade kvällen hos Jocke with the regular people. Som inte är så regular i sig. Sen gick vi till Hamnen för att se sista halvan av UKM. Pretty boring actually, förutom Marielle och trummisen i sista bandet (The Rev-look he had jao). Sammanfattning: Dryga fyllon i min närvaro. Sigh. Drack Mountain Dew Voltage. Nice. Kim... alltså... han är fin. Snäll och har snygg stil. Söt. Om han inte haft Malin skulle jag säkert fått en crush eller något i honom. Lovar. Kanske. Och nej, det är inte Kim! This other guy... Han-som-inte-nämns-vid-namn... Han är singel! Förhoppningsvis singel som fan och förhoppningsvis har ett gott öga för mig. Hrm. Men tyvärr antar jag jävligt mycket att jag har väldigt fel nu och inget någonsin kommer att hända mellan oss.

IMORGON.
...ska jag ta en morgonpromenad innan frukost.
...vill jag se the ultimate A7X moment på teven via (P:).
...hoppas jag att jag skissar upp mitt linolemum motiv.
...måste jag svara på frågorna om franska revolutionen.
...ska jag till Jonatan för att han fyller år.
...skulle det vara fint med en kopp varm choklad med mini marshmallows.
...kanske jag borde Photoshopa två av mina PA-kollage eller fixa med det sista.
Okej, deal.

fredag 25 mars - Fan vad jag är trött. Förskyldning på G. Känns ju som något jag behöver just nu. Fuck.
Fan vad jag har tryckt tröjern idag! En vit med svart tryck, en mörkgråmelange med vitt tryck (som jag funderar på att måla i flera färger sen), en liten svart tygbit jag patchade på min vita mössa, och en liten textrad bak i nacken på en grå tröja jag klippte av ärmarna på och slutligen ett rött tryck på en av pappas gamla vita t-shirtar. Fuck yeah!

Add 1: Såg Robin i onsdags  sekunden efter jag vinkat till Link. Han gick precis bakom henne. Han är typ cool.
Add 2: Orka...

torsdag 24 mars - OMG! Såg klart på LOST idag! Så himla bra ♥

ph: via google & weheartit

onsdag 23 mars - ETT. Jag vill ha en katt! Damn! En kattunge. Men jag får inte förrän jag flyttar hemifrån.
TVÅ. Nakna The rev som jag målar håller på att få sina tatueringar. Det blir typ snyggt!
TRE. När andra personer lyssnar på låtar man gillar blir de nästan ännu bättre. Älska när killarna i klassen lyssnar på bra musik. Robert lyssnade på Avenged Sevenfold högt från mobilen idag på Bilden. God Hates Us, Almost Easy, Trashed And Scattered (yay!!) och till och med min favorit Second Heartbeat. Hah, lol förresten, en låt från varje album utom det första i ordningen nyaste till äldsta, haha xD Grymt anyhow!
FYRA. A7X-ultimate är klar om några minuter.

måndag 21 mars - Hah, know what's funny?! No? Nä, vet! Men jag har suttit fast vid två grymma tumblr-bloggar hela kvällen (vilket betyder halva). Den ena → avenged hipsterf▲ld ← med roliga/random bilder med quotes på och den andra → pukethedayaway ← med massa awesome gifs och bilder på framför allt A7X, Harry Potter och The Used! Oh, God bless it ♥ Trodde jag inte kunde hitta fler Avenged-bilder som jag inte redan har, men tji fick jag. Och jag älskar det. FUKKIN AWESOME.

Hah, vet ni vad jag insåg igår? The guy who I kinda might like but at the same time not. Han. Om jag har mina högsta högklackade skor (ca 12 cm) så är vi precis lika långa. That makes him 184. Det är ju awesome. Hah, yeah, jag bara insåg det ;) Det är sant what so ever.
När tiden är inne kan jag berätta allt. Lovar. Men det kommer att dröja ett bra jävla tag.

Och ey, jag greppar tag i mig själv nu. Tar tag i saker. 82 dagar kvar till själva studenten, vilket gör att det egentligen är mindre. Tar tag i det nu. MÅSTE! Ska i alla fall göra lite skolarbete varje dag. Måttligt till att börja med, får inte bränna ut mig. Bara det är något liksom. Så kommer det vara över snart. Jamie, du kan. Du finns, du lever, DU KAN ♥

Vet vad det ska stå på min mörkgrå t-shirt:
"This is one person, this is another person. This is one person trying to understand another person, even though he doesn't have room to download the other person into its brain. It cannot understand the other person, even though he tries to. So he ends up overflowing with knowledge... of being stupid"
- The Rev, lesson about life.

weheartit

söndag 20 mars - Yeah. Vi säger så här, jag lägger ner. Jag har kommit till insikt och ser att det är urlöjligt. Fan alltså, jag vill inte ha pojkvän ju! Förresten, jag + en pojke? Går ju inte att föreställa sig ens. I'm not... "worth" it.

we♥it, åh så roligt! Älskar sidan ännu mer nu när jag är medlem. Heartar allt som fan! Postade egna bilder också. Blir heartad direkt, 86 ♥ på en bild efter aslite tid :O Första gången man inte är så mobbad och oälskad på internet... Höhö.

Kom att tänka på det där Tessa i boken Before I Die skrev på sin vägg när hon var oskuld.
"I want to feel the weight of a boy on top of me"
Tog åt mig det och ba, jag med! Men sen när det väl kom till kritan fick jag inte ens ligga underst... Fett sämst. Här går man och tror att man är doomed till att ba ligga där rätt upp och ner helt maktlös med en kille över sig (förutom de gånger jag trott att jag aldrig kommer få ligga). Men nu ba, hela min sexsyn är rubbad! Nä, men fattar ni eller?

Ska göra en mapp på datorn för the ultimate A7X-moment ♥ YEAH! 17 videos/låtar/live/etc, sehr gut.
Sen duscha och soveeee!

PS! Någon USA-gurrrl tycker att min Syn Gates-video @ Youtube är den bästa videon hon har sett i sitt liv. ♥♥♥

nicklas hocker

fredag 18 februari - Pops, pretty new candy from Cloetta. Äter det idag, så gott. Det var min brorsa som introducerade det för mig för någon vecka sen. Han är på fest nu med en bunt folk. Han är säkert full, lillpojken som snart fyller 16. Höhö.

Jag vill jag vill jag vill. Jag vet det nu. Men jag vågar inte. Feg. Men hur gör man då?!

My body aches for somebody, and somebody happens to be you. Vill typ ligga asmycket. Lite i alla fall. Mest kyssas bara, det är så fint. Kanske vill jag hångla allra mest ändå. Tänk om Han skulle göra det precis nu... Med vem? Tror inte att han gör det.
Alltså, hur fan gör man? Kan vi inte bara skippa allt däremellan och låta allt bara hända nu. Över en natt liksom. Sen är det precis som det borde vara.
Det börjar bli skumt. Låt det inte hända. Det kommer att förvandla mig till en äckligt nervös fnitterflicka som inte kan tala. Det får inte hända. Slå mig om jag är nära, jag gör det redan själv.
Skulle jag inte låta det vara? Jo men... jag ska. JAG SKA!! Lovar. Nu är jag tyst.

Spelade trummor idag och var ganska sämst men mamma sa att jag var duktig (hon trodde det var min brorsa som spelade... men han var inte hemma). Drömde att jag var på en fet fest hos Nicklas Hocker, asmycket folk där och jag kände ingen. Och Dennis Olivendahl var där också... Typ alla var snygga. Och sen var jag på stan och den var som den där drömska parallellvärldens. Samma fast ändå inte. Det var i alla fall ingen snö, men jag tror det regnade. Det var lite natt och ganska farligt. Pratade om Robin minns jag...

Thank God it's friday! Eller?

torsdag 17 mars - Jag har suttit och skrattat åt mig själv hela kvällen. För att mitt huvud tänker så dumma tankar, och det vill inte släppa dem. För de kommer tillbaka hela tiden, men i olika skepnader. Men jag låter mig inte luras av det. Vad får mig att tro att det är möjligt? Dum i huvudet...

Jag lät May få veta. En liten bit. Jag tvingade mig själv att dra det ur mig. Det kändes bättre. Men hon fick inte veta allt. Vem det är. Jag skriver det ju inte ens här, har slutat med det. Gjorde det någon enstaka gång förut. En gång tror jag, kanske två. True true. Hon fick veta att han bor i stan och att det inte är Ed.

Jag bara undrar... Är det så att jag måste ha någon i huvudet? Att jag alltid måste ha någon typ av crush? Att det bara fick lov att bli första bästa när allt med Robin börjat fada [fäjda], för att Han var den närmaste till hands? Nej, det där är korkade resonemang. Det kan väl ändå inte vara så?

För inte så längesen sa jag att jag verkligen inte ville ha någon pojkvän. Att jag bara var ute efter att bli en player. Ja, för bara en vecka sen sa jag det. Att jag gett upp stämmer inte, jag skulle lätt kunna spana och (vilja/försöka) ragga på alla snygga killar jag ser. Vill fortfarande "bara ligga", ha one night stands (because that's nice). Det är vad min vilja säger, mina känlslor har börjat gå en annan väg gegen meinen willen*. Och känslor är bra på att få över viljan på sin sida tillslut. Så i slutändan, trots alla snygga span jag vill ligga med, är det Honom... jag vill ha?

Fan, det börjar bli löjligt. Jag vet verkligen inte. Hur kan jag på något vis tro och hoppas på att det verkligen ska bli något den här gången. Jag vill inte ha någon jävla pojkvän! Kan jag lägga av eller?! Fast jag vill ju det. För nu började jag känna så här ju. Och det suger. Varför händer det alltid? Blöh. Sluta.

Att vi redan känner varandra lite (ytterst lite tyvärr) kommer ju med fördelar - och nackdelar. Vi säger att jag försöker med något, väljer att satsa, och inte får den respons jag... "vill" ha, då blir det ju jätteawkward. Dessutom lär hans kompisar (som jag också känner sådär minilite) få veta det och då blir det jävligt mycket awkward när jag stöter på dem. Vilket jag med säkerhet kommer att göra väldigt ofta vare sig jag vill det eller inte. Och då kommer ju alla veta att jag är intresserad av Honom... Och det är ju liksom riktigt illa. Hur ska man kunna agera normalt sen då? Mest jobbigt alltså.

Men om jag får positiv respons skulle det vara jättebra. Tror jag. Kul liksom, att äntligen lyckas... eller något. Damn, vill bara skriva vem det är, ghad.

Fast ni inser att jag redan har failat genom att skriva det här, va? För så är det.
Vet ni vad? Vi lämnar det här nu. Inget mer. Tankarna som är skrivna nu räcker, jag har fått ut det, det är bra då. Det behövs inget mer.
Och då behöver jag heller inte känna någon press över att avslöja vem det handlar om, för jag har ju faktiskt skrivit det någon enstaka gång förut. Om honom alltså, eller nämnt honom bara, jag vet det. Bra? Bra. Hörs da!

Until The End - Avenged Sevenfold

*tyska, betyder "mot min vilja".

Nä, just det. Jag måste ju nämna drömmen. Den där jag tydligen sov över hos Honom. Tror jag, det var i alla fall vad Link snackade om sen. Jag minns bara att Han var där jag var. Och han skulle säga något till mig. Han nästan viskade, för det var bara till mig. Minns självklart inte vad Han sa, för Han stod så nära, drog mig intill sig så att jag skulle höra, och jag liksom höll i Honom.
Det. Vet ni hur det kändes? Gud. Som drömmen då jag höll i Robins händer, fast tio gånger mer. För det var i hela kroppen. Det var liksom... Släpp mig aldrig.
Det var bra. Det var rätt.

Så, that's it, k? Inget mer nu!

fashiontoast

onsdag 16 mars - Sol och så. Därför köpte Issa, Sofia och jag en Ben & Jerry's var. Okej, det var för att Sofia insåg att deras sorbeter var vegasnka och att hon därav kunde äta dem. Detta ledde också för min del till illamående hela eftermiddagen. Sucks.
Oh, I'm so happy. Min The Rev-tröja är något av det finaste. Så stolt över den. Miss him, too ♥
Och nä, vann inte novelltävlingen. Hah, jag är inte direkt förvånad. Men jag tycker ändå om min novell, den är bra. Litegrann.
Och så det jobbiga... haha. Blir glad varje gång Han frågar mig något. Är det bara jag eller gör Han det oftare numera? Åhnä, allt detta är bara skumt >.<

vogue spain april 2011 + me

tisdag 15 mars - Är det någon mer än jag som känner igen den där känslan av ilska som växer i magen? Man blir förstummad och när det egentligen var meningen att tala börjar tårkanalerna stöta ut vätska ur tårkanalerna som sedan fortsätter nerför kinderna. Man försöker självklart att hindra dem, men det brukar ju inte gå. Inte när man är riktigt arg.
"Du är dum i huvudet".
Jag menade det. Samma sak har uttalats så många gånger tidigare, men idag gick det ett steg för långt. Det blev helt enkelt för mycket. Jag kom med glädje i form av ett leende på läpparna och en avsaknad av ovisshet gällande en framtid som skulle kunna vara min eftersom jag bestämt mig. Men det gick snart över i ilskna hopplösa tårar, som varade mot slutet då alla spår av leenden var utsuddade.
Så här ligger det till. JAG VET! Jag vet att USA inte är vägen till lycka, och det har jag aldrig påstått. Det är ett land med många brister precis som vilken annan plats som helst, även Sverige. Och jag vet att vägen till lycka inte finns i ett mål utan i insikten i att lyckan finns i nuet när vi väljer att se den. Och jag förstår det verkligen. Men det råkar vara så att jag helt enkelt vill till USA. Jag har blivit tagen av språket och hur deras ord ligger så rätt i min mun. Jag är grymt intresserad av hela kulturen i det landet. Filmen, musiken och även livsstilen. I'VE GOT FUCKING PURPOSE!
Jag bryr mig inte om du hade det totalskit när du själv var där för alla dessa år sen, eller hade det hur kul som helst vilket i detta fall råkar vara sanningen. Att du har erfarenhet rör mig inte ett dugg. Jag vill dit för att skaffa mig EGEN erfarenhet. Om jag nu skulle vantrivas till döds där på andra sidan Atlanten har jag i alla fall gjort mig en EGEN uppfattning, och det är ju inte så att hela världen skulle vara förlorad för då är det ju bara att vända om, hitta nya mål och drömmar att sträva efter. Jag vill inte få någon annans ord stoppade i munnen på mig. Att allt ska vara så himla svårt alltid...
När du säger sådär känns det som om du trampar på mina drömmar som om de vore skit på marken. Du säger att de är viktiga, att jag ska följa mitt hjärta och det är jag väldigt glad över att du säger men bara genom dessa små negativa meningar får du det att kännas som om du har ljugit mig rakt upp i ansiktet, och att du aldrig menat det där om att följa sina drömmar. Du får de att kännas fel och ovärda, får något för mig så stort att verka helt obetydligt.
Jo, det är sant. Säg inte emot, för ingen ska få lyssna till dina motsägelser när det gäller det här. Det känns så varje gång. Samma sak har hänt så himla många gånger förut. Det är sant. Tyvärr är det svårt att förtränga sånt som gjort en illa. För mig är mina drömmar det största jag har.
Men. Jag vet att vissa saker inte är möjliga på grund av våra nuvarande förutsättningar, jag förstår att det inte är lätt just nu. Men ska du verkligen komma och släcka all den glädjen jag kom med innan några ord var sagda, det första du gör? Att inte ens försöka låta glad, utan bara låta den där klagande omöjligheten med en monoton ekande klang i rösten finnas. Så synlig, så mörk. Bara dra ner rullgardinen för mig där jag sitter och beundrar glittret i solskenet? Den där välbekanta hopplösheten finns där i rösten som så många gånger innan. Det kom och svärtade ner mitt huvud lite i taget, när det inte vände var all färg tillslut helt bortsuddad. Det är så himla jobbigt! Förstår du inte? Man måste våga vara positiv trots att man vet att det ändå inte är någon idé, att gå runt och whina över allt gör ingenting bättre. Det gör bara allt ännu mer hopplöst. För du vet, svärtan tar sig in i mina känslor på mindre än en sekund, den slår mig i magen och låter tårarna svälla upp. Lämnar mig utan talförmåga, trots att orden spränger i mitt huvud. Det finns ett skrik i min hals, men det har fastnat. Det går inte då.
Ja mamma, därför menade jag att du var dum i huvudet. Inte personligen, men just i ögonblick som dessa. Det är inte första gången det händer.

Det är rätt. Att ta hand om barn kanske inte är det mest självklara för mig. Men är det inte bra att jag vill lära mig, utvecklas? Dessutom är det ett sånt underbart sätt att skaffa sig olika typer av erfarenhet på. Och allt sker i USA. Mitt andra modersmål. Jag älskar smaken av amerikanska på min tunga. Kan du förstå?

Jag vill dö före dig. That would be my last vengeance. I do not fear death anymore. Det är sant. Jag har en känsla av att jag kommer att dö ung, fast det kanske är min vilja. Vilket fall är jag inte rädd, det skulle kunna vara det rätta.

Utbildningsmässa hela dagen. Ganska värt after all. Faktiskt. Det var här jag började drömma mig bort till USA riktig jävla hårt. Yes, jag vill bli Au pair in America! Nästa år åker jag, banne mig! Det verkade så himla nice!
Och den där söta killen... Varför var jag tvungen att le när jag såg mot honom? So disturbing. Vet ni hur många gånger han såg mot mig? Som vi såg på varann? GODDAMMIT xD

My little crush...
Den där känslan vill inte lämna mig. Det känns lustigt. När jag ser efter honom. Att låta bli har dock aldrig varit lättare i sånna här sammanhang. Åh, lämna mig, den lustiga känsla som fyllde mig och ännu sitter kvar när han såg på mig när han lämnade matsalen. Och jag såg efter och började le. May, fråga mig aldrig mer igen! Du får inte. STOP IT!

Damn. Nu glömde jag nämna drömmen. Den skumma. Där vi var i det där huset, lite stuck in there, som i Syskonen Baudelairs olycksaliga liv. Sen det äckliga, grymt äckliga. Och det bästa där jag var i USA. Åkte bil med Synyster Gates bland annat. If that's not awesome I don't know what is.

FOR JAPAN.
and the disaster including a big fat tsunami and explosions at a NPP. I give you my sorrow in thought.

måndag 14 mars - Sportlovet är härmed slut. Har precis slutfört första trycket på min grå t-shirt. The Rev's trumset. Hans namn ska stå under, det blir nästa tryck. AWESOME. Detta är så himla kul!

Okej... Ut med det nu. Damn. Jag tror det håller på att hända igen, och jag vill bara kräkas på det. Kan det inte bara sluta eller?! Det är lite jobbigt, och jag kan inte uttala det under några omständigheter som helst. Det här är nog ganska oväntat. Kanske inte helt nytt för dagboken, men för verkligheten. Ibland är det lite lugnt, lite som vanligt, men mest är det det här nya som finns bakom tänkandet hela tiden.
Kan jag sluta gå runt och le eller? TÖNT! Det är så fult. Varför, varför nu? Kan jag inte lägga av med att smygkika som en liten tolvåring. Bara lägga ner hela den här turn-around-for-a-tiny-little-sneak-once-in-a-while-grejen! Saw it coming faktiskt, men ändå, seriöst. Vill ni se mina tankar eller? Allt det som blinkat förbi i huvudet under dagen. SVAR: NEJ! Ingen vill, det går inte, för ingen får.
Yes. Nu kommer det.
När vi slutade för dagen. Började le stort bara för att jag pratat med honom. Gud, lägg av! Det är inte kul. Och ni vet inte hur långt efter jag fortfarande störde mig på att jag missade att uttala en bokstav i mitten av ett av orden min lilla mening innehöll, som jag sa till honom. I en timme minst gick jag runt och störde mig på det där missade s:et.
OH, någon jag pratade med? Guess it's progress anyway. Blir både glad och förvånad varje gång han frågar mig något, vilket inte är så himla ofta.
Men det som är mest störande är att det här ens händer. VAFAN VILL DET MIG?! Lägg ner. Kommer jag bli Robin-stalkerish och Emil-patetisk igen? Förmodligen och förhoppningsvis inte. Förutsättningarna är andra i det här fallet. Han är inte ya-makin-me-weak-hot, han ser väl ganska helt okej ut bara, inte ful någonstans. Jag vet att han är snäll, schysst och så... Och det är inte något jag bara antar, jag vet. Har ju "känt"/vetat av honom sen 2½ år tillbaka.
Haha LOL. BRYT! Redan nu har det gått för långt. Det här är inte okej. Vad får mig ens att hoppas att han skulle kunna bli intresserad av mig? Wait, varför hoppas jag ens på något? GHAAD!
LÄGG NER!!

♥ Jag minns på 100-dagars. Jag skulle hem (till Idas ex, äckl) men gick till dansgolvet en sista gången. Han var där och han tog sin hand och ruffsade om i mitt hår. Lite random, men ni vet inte hur glad jag blev och började önska att det var Honom jag skulle följa med hem i stället.

humblebumble

söndag 13 mars - Sista dagen på lovet sådär drömde jag en sån där dröm där den lustiga känslan av ett parallellt universum finns. Där världen har målats med andra färger, men ändå så verkar allt kännas så normalt. Vårt hus var tydligen bara ett hus att bo i på sommaren, men det gamla huset var bara lämnat till att sortera ut de saker vi skulle flytta över till vårt nya. Så med det avslöjas det att det är sommaren då vi flyttade in (2007) men ändå vår samtid, för jag är inte en dag yngre än vad jag egentligen är. Min katt gick runt inne i vårt hus. Jag blev så glad när jag insåg att min katt var en Fuku-katt, fast en mörkgrå. Finaste.

Jag såg en bra film innan jag duschade för en stund sen. Bröllopsfotografen. Inte ofta jag väljer att se en svensk film. Gilla att huvudpersonen heter Robin. Det är ett av de finaste namnen jag vet, det och så Jimmy. Om jag skulle skaffa barn och det skulle bli två pojkar skulle den första få heta Jimmy och den andra Robin. Nämner det bara som en liten avstickare nu.
Robin i filmen, den killen må vara en bit över trettio, men jag kan inte låta bli att tycka att han är het. I den där lite skabbiga rockstilen. Långt svart hår, mössa, ring i läppen och skinnbyxor. Damn! Jag räds inte av ålder längre, och jag tycker jävligt mycket om att jag inte gör det. Bryr mig inte om mitt span skulle vara 28, 35 eller 40. Med rätt stil bryr jag mig inte ett skit över åldern. De kanske inte är lika lättillgängliga som en 19-åring och det är ju synd... Men då har det i alla fall inget med åldersskräck att göra. Och jag tycker fortfarande det är lite nasty med 20-åringar som är med en gubbe på 60+, det är lite annat.
Well, tyvärr så blir den här Robin brat i Stockholm rätt snart. Fula kläder och den töntigaste frisyren på länge. Det gör mig lite ledsen, att han kände sig tvungen att byta stil bara för att passa in.
Rock-grunge-metal-girl forevaaa!

Förövrigt skrev jag ut en fet bild på The Rev-skull till ett tröjtryck jag ska måla på framsidan av den jag håller på med nu. I will love it when it's finished ♥

"I see anger, I see anger, I see it now", underbara The Rev ♥
Crossroads - Avenged Sevenfold

unknown

lördag 12 mars - YES! Finally blir det som jag velat. Awe dude! Höhö... here it comes... ERIC SAADE VANN MELODIFSETIVALEN! Jag tycker fortfarande att han är en bög och att den enda riktiga bra låten i hela skiten var Leaving Home - Nicke Borg, men let's face it... Nu skickar vi ett pretty säkert kort till ESC, där bra musik inte går hem. Man får tänka så. Men asbra. Eric, Danny och The Moniker i topp, det var så jag ville ha det. Fan, jag är glad. Men samtidigt... GAHD! Spaade himself låter så fag, FAG! Hans röst är så jäkla äcklig och han påminner lite om en viss Beaver... Bieber menar jag. Och texten till låten är så jävla kass men fan jag är så nöjd ändå. GLÄDJE motherfuckers!

Såg nyss Spider-Man. Varför har jag inte sett den tidigare?

Part 2: Hej, jag heter Jamie och jag tycker om killar. Jag tycker om killar så mycket att jag ibland önskar att jag var en. Det är sant. Jag tänker på det ofta, hur det skulle vara om jag var kille, hur jag skulle se ut och så... Vill veta. Lovar, det här är jättemycket sant. Då kan man ju säga att jag är lite av en bög också. Jag tycker inte om tjejer. Rent generellt. Jag tycker om killar. Ibland önskar jag faktiskt att jag var kille. Det är lite konstigt, men det gör det inte mindre sant. Vilken skum person jag är.

Jag önskar också lite grann att ha någon att prata med. Nu menar jag ingen vän, utan en helt utomstående person som kan lyssna och ge oberonede svar. Typ som en psykolog, men inte lika seriöst kanske. Det är inte det att jag behöver hjälp eller så, det skulle bara kännas bra helt enkelt. Skulle kunna säga det där... som jag skrev ovan. Varför vill jag det? Vara kille alltså. Ingen aning...

avenged sevenfold

fredag 11 mars - Äckelsnön is back. Äckelkallt är nästan tillbaka. Sämst. Men för att fortsätta på gårdagens topic litegrann, bara to add some... adds... Tycker ändå att det är kul att Robin ens har lyssnat på Avenged Sevenfold, och att han faktiskt har nämnt dem och mer eller mindre skapat en diskussion om dem på Facebook. Men det allra... Roligaste? Fulaste? Jag kom att tänka på nu... Drömmen jag hade natten till igår. Filip kom och sa till mig att han tyckte att jag bara lyssnar på lame musik, att alla mina favoritband bara är lame (kul att hans musiksmak är lite mer lame, tänkte jag då). Började dissa Avenged Sevenfold, att de är fula och sämst live. Inte för att det var Robin som sa det i drömmen, men ungefär samma saker nämndes på Facebook. Och Robin var faktiskt med i drömmen, han var på O'Learys med sina bandkompisar... Sen åkte jag tåg. Well, läste någonstans att det man drömmer natten till en torsdag ofta är sanndrömmar... Skumt. Jag menar är det inte ganska omöjligt att veta vad framtiden kommer att bjuda på? Jo. Dock så stämde det ju i det här fallet...

Dagens setlist för the singing session of my powerwalk:
The Best of Both Worlds - Hannah Montana
Ignorance - Paramore
Lost In Stereo - All Time Low
Paralyzed - Finger Eleven
Heartache Every Moment - HIM
Good Girl Gone Bad - Rihanna

Nu blir det till att fixa ännu en tröje. En grå tillägnad The Rev denna gång. Bak och framsida. Sehr gut. Ska lyssna på Diamonds In The Rough medan. Pantera-covern Walk finns med på den ♥

torsdag 10 mars - Åh, den blev fin. Min blå t-shirt med Max Green. But hey... LOL!

Okej. Så fult. Jätteroligt också. Ni vet, jag satt och kollade Facebook och så ba ser jag Robins update:
"Avenged Sevenfold är jättedåliga"
Haha! Oh, LOL. OMG. Så fint att det var just det band jag tycker om mest av allt. Massa kommentarer på det. Det som är störande med det här är att... han... han som jag låg med, Idas ex, ni vet han (bläblä) var den som kommenterat mest motsägande till det Robin skrivit av alla. Jag som var stensäker på att han heller inte gillar dem... Jobbigt, jättejobbigt.
Men here we go again. Jag håller verkligen med om att deras musikstil inte är pure metal. Men åt... eller... Mainstream metal, lite alternativ och "lame", alltså om man snackar metal. Jag tycker dock att de är allt annat än lame, de är fucking awesome! Jag älskar dem, de får mig att må bra. En sak som är säker är att de fram till City of Evil (2005) spelade äkta modern metalcore. True som faen. Men lyssna då! Jag vet. Waking The Fallen (2003) ♥, där har ni.
Himla jobbigt det känns nu alltså. Att haaaan (Idas ex) tycker att A7X "är kung" (hata folk som tycker att saker är "kung" btw, fulaste uttrycket, ja)... What to do, liksom? Didn't see that coming. Jag gillar ju alla som gillar Shadows & co, de enda undantagen är alla fjortisar som tycker om Justin Bieber OCKSÅ (hur går det ihop? Mord vafan, DET GÅR INTE JÄVLA FJORTISAR!).
Oh my, älska att Robin skrev det där... exde. Men va, lillen, är du inte ledsen nu? Men snälla nån! Han får tycka som han vill, vafan. Allt jag bryr mig om är att jag får fortsätta älska dem så mycket jag vill, se dem i sommar och så... Det är lugnt. Jag är ett fett nördfan och vet en hel del om dem, och det känns så himla bra. LOVE THEM, MAN ♥


Matt Shadows, singer of Avenged Sevenfold: "We just do what we feel is best, and if people think it sucks or we are fags or talk shit, that's cool. We aren't doing this to impress anyone. We write and play music to please ourselves.
We are just trying to make music, and if people like it, then it's awesome. Be yourself and like what you like, fuck everyone else."
- Yeah! Just what I'm saying :)

På tal om Robin... Kanske dags att gå vidare, finally? Orkar inte mer, haha. Eller alltså... Tycker knappt att han ser bra ut längre (fast det gör han ju, men jag menar så som jag tyckte för ett år sen). Det är ändå progress. Jag menar, look at this:
Alex N: "Åh, jag är kär i den blonde killen i min klass, gillar att kolla på han, men jag vill inte något, vill bara kolla!! Åh, fin...". Det var i sjuan. Fjolligt.
Sebastian K: Ringde honom en gång, sms:ade någon gång. Men han hade ingen aning om vem jag var. Sämst. Det var i åttan. Han gick i sjuan och var en hockeykille precis som Alex.
Emil F: Jag VET att han såg mig. Han visste om mig. LOVAR! Snackade med honom en gång på msn. Det var i ettan, och i början av tvåan var jag så himla ledsen för att han flyttat. Men... jag fick kontakt med hans syster. Fail.
Robin S: Två gånger på msn, pretty smooth. Det var innan jag stalkade honom på hans spelningar (exempel 1 - exempel 2 - exempel 3) osv... Han vet om mig! Det måste han, för jag har liksom inte varit så diskret när jag kollat stirrat på honom...
Fan. Blev ju inge progress alls. Besviken alltså. Fuck. Äh, skit i det här. I'm so sämst what so ever... Tror jag ska gifta mig med Max Green. Eller Synyster Gates (VET att han redan är gift, men jag bryr mig inte. Jag vill ha biffig amerikan som som är awesome på gitarrsolon, haha. Yeah).

Fuck this. Tror jag är trött och borde sova.

torsdag 10 mars - Idag tänker jag tillbaka på två saker jag minns. De är båda från 2009. Det första är en dröm och det andra är en insikt, bara en fundering.

7 november 2009 drömde jag att Tom Kaulitz var död. Det var hemskt. Det gjorde ont. Det var slutet på Tokio Hotel. Så ni förstår min lättnad över att det inte var på riktigt. Men det hindrade inte tårarna från att falla.
Men nu har det hänt. Inte just för Tokio Hotel, men just det faktum att favoriten i ens favoritband har dött. And it's just something I will have to get used to.
Principen. The Rev. Men nej, det känns inte alls som att det är slutet på Avenged Sevenfold, verkligen inte. Vi har ju fått det bekräftat i och med succen med senaste albumet Nightmare. The Rev har ju faktiskt varit död i över ett år nu. Så vi vet.
Nu var jag inte ett fan innan hans död, men jag visste faktiskt inte att han var död när jag började intressera mig för Avenged Sevenfold, och jag började faktiskt intressera mig av dem mycket på grund av The Rev. Den han var och det han gjorde. Han vid liv.
För ni ska veta att när jag tänker på, lyssnar på och ser på Avenged Sevenfold så är inte The Rev's död det som mitt fokus ligger på. Jag går inte runt och tänker på att han är död. Jag har fortfarande svårt att få in det, men det är inte därför. Det var ju faktiskt hans liv som satte spår och gjorde intryck, inte hans död, trots att den har berört mig väldigt mycket också. Det är klart att det dyker upp ibland, men jag vill bara fokusera på honom, dem och deras musik.
Jag tror inte att The Rev var någon Gud heller. Han var en människa precis som alla andra. Men han var en grymt musikaliskt begåvad människa. Han hade säkerligen många brister. Om man så väljer att tro på det är han nog snarare i helvetet än i himlen, men ingendera tillhör riktigt min tro. Jag vet bara att han är död nu och ni vet inte hur mycket jag önskar att det inte vore så. Jag skulle göra vad som helst för att få träffa honom, vilket förstås är omöjligt.
Det är nog så att jag är kär i honom. Faktiskt. Inte på riktigt, men på så sätt man älskar en idol. Man kan ju undra om han verkligen är en bra förebild, men det är inte det jag ser efter. Jag strävar inte efter ett perfekt ideal, jag är faktiskt inte helt emot droger, jag tycker om Jimmy. Jag älskar honom in a way. Jag kan erkänna att jag inte haft fötterna på jorden den senaste tiden. Men jag är nykär. Och min kärlek råkar ju vara död. Och när han levde var han gift.


Over to the next topic.
2 augusti 2009 satt jag på Lidingöbanan och tänkte på alla snygga killar jag sett och spanat på (samtidigt som jag hade en stor fet crush på Emil F) de senaste dagarna. Tänkte att om jag inte varit så blyg hade jag varit en player.
Det är faktiskt sant. Kanske inte player av värsta sorten, men player for sure. Vet ni varför? För det är ju det jag vill. Jag vill vara en player, jag försöker, jag strävar efter det. Men jag är blyg och försiktig, that's the fucking problem.
Ni förstår, pretty oälskad på det sättet man känner sig slutar man bry sig efter ett tag, man stänger liksom av. Varför fortsätta sträva efter något ouppnåerligt som att hitta en fucking Mr. Perfect till boyfriend? Man får sträva efter annat, player, då får man i alla fall känna sig behövd för en natt åt gången. Det skulle gå att uppnå. Vill ju ändå bara ligga. Har man aldrig älskat någon innerligt på det där speciella sättet som kallas kär vet man inte vad man har "missat". Vad jag inte vet mår jag inte dåligt av. Men jag får hålla mig till någorlunda smala killar hädanefter... För att fet = otändande = okåt = ont. Talking from experience here! So you know...


SLUT! Igår var vi hos Kim sen drog vi på O'Learys. Rätt så okul och ganska så fetdålig musik. Harry's i fredags var då bättre må jag säga. Träffade Ed i alla fall...

Vet ni. Trots att jag satsar på att bli player så finns det två killar jag inte kan släppa. Och nej, Robin tillhör inte dessa två. He's just a possible object of my playing (no offense, han är söt och kul, men jag känner tyvärr inte samma sak för honom längre). Det är de två namnlösa killarna jag bara sett en gång vardera. Sköna killen på studentfesten i januari och Tunnelbanekillen, han den fina på T-Centralen i Stockholm. Fuck. Varför kan jag inte få se dem igen?! Blöh.
Men... Det finns ju... Hm. Var inget. Fast...
Robert och Ed. Va?! Nä, inget. Crushcrushcrush. Typ. Fan då. Seriöst. Vafan är det för mysko känsla i bröstet nu? SLUTA!

Ska fixa min Max Green-tröje nu :D

Monster - Skillet

tisdag 8 mars - Idag vaknades tågresa till Umeå med mamma. Smooth. Inköp av balklänningstyg stod på schemat. Ingen chiffong hittades, men dock ett transparent glansigt till kjolen. I kalla Umeå införskaffades även en svart spetsbh (utan bygel. Oh damn! Vill typ bara ha sånna hädanefter!) och ett par beigegrå trosor på Monki, ett mörkt gråmelerat linne på Gina Tricot och fyra awesome herr t-shirts på H&M. Tröjmåleri, here I come! En blå, en vit, en mörkgrå och en ljus gråmelange. (YYY) som bara den! Inne på Carlings där de för stunden spelade In Flames: Reroute To Remain, hittade jag vad som ska bli min studentklänning. Inte alldeles skrikvit, väldigt transparent och fint enkel inklusive dragkedja i ryggen.

Kväll: Semla (med blåbärsgrädde!) made my stomach ache + The Methalist. Patrick Jane är min FILF. Father I'd Like to Fuck.

måndag 7 mars - Det blev ju lite fail sportlov. Jag menar, vinterlov och det töar. Solen skiner varje dag. Jag har dock inget som helst emot det, snö är inget för mig.

Promenaderna. Åh. Underbara. När jag verkligen känner det motbjudande att gå ut, så måste jag bläddra tillbaka och läsa det här. Tänka tillbaka på hur härligt det faktiskt är. Det är värt det! Den friska utomhusluften och benen som tar dig framåt. DO IT!

The Wicked End - Avenged Sevenfold

På storvägen är det bäst. Inga andra människor, bara jag. Och bilarna som passerar förbi ibland. Idag kände jag helt plötsligt för att sjunga, ingen skulle ju ändå höra det medan jag gick där. Men det är drygt att sjunga medan man går, ljuden kommer liksom stötvis, för andningen är annorlunda än när du bara står still. Men sedan kom jag på det. Magen! Spänner man den, och tar i därifrån går det. Lite mer ansträngande men... awesome!!! Fast jag sjunger fortfarande hellre än bra...

söndag 6 mars - OHKEHY. Jag drömde att Issa, Link och jag var på Övervåningen (eftersom det skulle komma att hända sen i verkligheten). Det var asmysigt och snyggt där. Max Green var där. Vi skulle gå ner, och han ba, vi kan ju typ kyssas slash nudda varann med piercingarna, ba se om det går. Och så ba nä. Jag ville kyssa honom, men han ba nä det vill inte jag för du är ju typ kär i mig (inte sant). Alltså va fan! Varför kan jag inte ens få kyssa mina crushar när jag drömmer? Skitstörande. Jag menar, kom igen! Max... Snygg-Max.
Seg dag i hjärnan. Glömmer bort att äta frukost varje dag ju. Jävla lov.
Rensade tröjlådan och fann pimpoffer däribland. Städade översta garderobshyllan nyss. Fick en impuls efter lite We♥it-tittande och tog ett till hål i örat, högra. Sju piercingar totalt nu, sex i örat.
Vid fem drog pappa, jag och släpet till stan. Plockade upp Issa och Link och fick med oss en mörkbrun helt okej och skön soffgrupp hem alldeles gratis av en snäll gubbe på Rengatan. Till Övervåningen, vet ni. Det blev awe. Och nu är jag skittrött! Har kommit halvvägs genom boken Sprängaren, den är faktiskt bra. ÖH... GOD NATT?

obakki

lördag 5 mars - Sitter i min brors rum klockan 02:56 på morgonen och laddar ner musikvideos från Youtube vid stationära datorn. Just nu är jag på Rihanna. Nostalgi och party. Man måste dansa! Sen blir det bra musik, rock och sånt.
Idag... Fint väder, promenad, dator, root beer, kladdkakebak... Imorgon blir det en djupdykning i tröjlådan. Rensa och prova etc. Hitta pimpoffer, höhö...
Och drömmen. Stupid LOST. Det var jag, Erica (ibland var hon Issa tror jag), brorsan, Jonatan, några killar från klassen (Robert, Koskinen, André) och... Sawyer, Claire och några fler från LOST. Vi gick i djungeln först, sen in i en dörr, en slags läskig bana som skulle leda någonstans. Men sen hamnade vi bara på en glasbalkong där det var massa musikesteter. Skitläskigt. Var riktigt jävla höjdrädd där. Min höjdskräck är riktigt illa i drömmar, mycket värre än i verkligheten. Fan alltså.


SYNYSTER GATES.
Hur het precis? Alltså damn, hans näsa är så jäkla fin. Hans läppar, munnen, den också. Och hans tänder är perfekta. DAMN! Take a look at the guy. Het. HET. Så jävla het.
Bilderna är från Seize The Day-videon. Cirka 25 år gammal. Nu är han ju nästan 30.

Fuck! He's hot! AHH

johnny's bird

fredag 4 mars - Alright. Så var man hemma. Allt utanför är bäcksvart och hela världen blåser iväg sig själv. Underlag, halt. Och mina naglar är golden, fast guldet har liksom en matt touch. Whatever.
På idrotten skulle vi få sätta ihop en dans utifrån fem "danssteg". Jag var i grupp två och vi bestämde oss för att sätta ihop dem så att de faktiskt såg ut som en dans. Okej. Men nähe. Att få de där stegen att se ut som en dans var inte alls rätt, utan man skulle göra som grupp ett. Bara göra "dansstegen" efter varann i en enkel följdordning och härma ett aerobicspass. Jamen, säg då inte att vi ska hitta på en egendans!

Fint med dagsljus. Fint med PA. Lånade hem lite textilfärg. Jag har ett lov att se fram emot och JAG VILL MÅLA TRÖJTRYCK! H&M's herr t-shirts är asbra. Köpte en svart idag. More to be säger jag bara.
And kvällen: Frida fyllde 19. Vi var några hos henne. Tyvärr rätt segt större delen, men jag hade varit trött sen efter lunchen. Frida, Issa, Pao, jag och May drog på Harry's sen. Helt okej. Kul att dansa, speciellt när de spelar min favoritmusik. Nämen, de gör de ju verkligen också. Fast pop/r'n'b, det är så det ska vara ute så man kan dansa.
Vet ni hur bra det känns att vara helt nykter ibland? På studentfester suger det alltid dock rätt mycket att vara nykter. Men annars så. Typ när man stretade mot blåsten på väg till Max sen. Man kände sig grymt levande. Fast å andra sidan är onykter grymt kul. Btw. Harry's = för bratiga killar för att kunna ragga. Lol. Nämen typ. Generellt trevlig kväll.

Under lovet ska jag gå ut på en promenad varje dag det är soligt. Utom på tisdag, för då ska jag till Umeå.

Damn! Jag är törstig!!

torsdag 3 mars - 100 dagar kvar till studenten. Lol på igår när vi gick in till skulpturen och Robert lyssnade på The Flood - Escape The Fate. Sehr gut!

Älska känslan av att äntligen få lyssna på Avenged Sevenfold när man har lyssnat på annan musik ett tag, speciellt när det är halvdålig musik. Älska den varma känslan av glädje som fyller en då. Som en lättnad, att äntligen få lyssna på sitt favoritband igen ♥

If that's not love...

avenged sevenfold in the old metalcore days, they look so emo ♥

onsdag 2 mars - Ni vet inte hur jag önskar att jag hade någon, eller något, att skylla på. Men det enda jag har är mig själv. Att glömma är mänskligt. Att glömma något man hela föregående dag tänkt att man inte får glömma är mer vanligt än vad som borde vara möjligt. Jävla Svenska-prov imorgon. Jävla jag som glömde böckerna i skåpet. Jag glömde i alla fall inte att gå till sömmerskan (anyone see my dream prom dress become reality?) för att ta mått.

Capter Four - Avenged Sevenfold

Dagens låt. Gammal pure metalcore. En historia tagen ur GT i bibeln. True story. Jag har hamnat i någon Waking The Fallen-thing... Jag som sa att jag inte gillade det albumet alls. Gillar i alla fall hälften av låtarna nu. Den första jag kom att gilla var And All Things Will End, det var i början av mitt nörderi. Tyckte också att I Won't See You Tonight, Part 1 var bra. Den är bra. Unholy Confessions också såklart. Fast Second Heartbeat är den grymmaste. Skrev ner den låttiteln på sidan av handen. Fint. Grymt fint för att vara impulsiv slarvskrivning.
Jag måste ha två album nu. Nightmare och Waking The Fallen. De står högt upp på min önskelista. Det och en tatuering. Forever. Still want it. Det är bra. Because then I will be stuck with it forever.

Vet ni, jag är rädd. Jag ser tillbaka på Tokio Hotel, ser dem nu. De känns diviga, plastiga och jag bryr mig inte om något skvaller som har med dem att göra. De känns lite sell-out. Jag är ledsen. Jag vet att de alltid kommer att betyda något för mig. Då. Allt som har med den där underbara Tokio Hotel-perioden (sommaren 2007 - mars 2010) kommer alltid att ligga riktigt, riktigt nära mitt hjärta. Blir glad när jag tänker på det. Fin kärlek glömmer man inte när den är äkta. Men jag vet också att jag har gått vidare. Deras musik tilltalar mig inte på samma sätt längre. Våra personliga musikstilar går åt olika håll nu. Det är helt enkelt så det är. Tyvärr är de gamla låtarna mer eller mindre sönderlyssnade och ni vet inte hur mycket jag hatar det. Har varit rädd ett bra tag för att detta skulle hända. Men jag lovar att aldrig... lämna dem. Helt.
Och HIM. Minns ni inte? Hur jag drogade dem i somras. Sen verkade det bara ta slut efter september. Det är inte sant. De är bra. Men jag kallade dem faktiskt aldrig favoritband, ville inte, jag vara bara kär i Ville. Jag var aldrig riktigt intresserad av själva bandet. Det var bara Ville. För att Ville Valo är het, och det var bara han. Okej, inte bara. Det var ju självklart det allra viktigaste också till att börja med. Musiken. Tro inget annat. Men det hela bara svalnade i höstas. Jag märkte det inte ens. Men nu har jag sett det en lång stund. Det bara försvann.

Därför är jag rädd, så himla rädd, över att Avenged Sevenfold ska glida ifrån mig. Jag vet att det kan hända, men nej... Jag vill verkligen inte. Jag vill ha tid. Längre tid. Med dem. Fattar ni att det bara har varit några månader nu? Det är ingenting jämfört med vad jag vill. Jag vill ha år. Jag kallar dem mitt favoritband. Jag vågar det. För det är sant. Ni har aldrig sett hur mina ögon lyser. Tror ni verkligen att alla randoma leenden titt som tätt är för att fånga de i närhetens uppmärksamhet? Det är äkta, jag kan helt enkelt inte låta bli. Det går inte när den där glädjen helt plötsligt dyker upp helt enkelt. Jag känner mig faktiskt som ett fån där jag står och ler åt "ingenting", samtidigt som jag känner mig så grymt stolt så som bara ett fan kan vara. Och folk blir nyfikna, frågar vad det är i hopp om att det är något kul, vilket det är för mig, men de skulle aldrig förstå.
"Jaha, bara det" liksom. Men för mig är det inte något 'bara', för mig är det något grymt viktigare än så och det är bara ett fan av något kan förstå. Den där glädjen av att höra Matt's röst, Jimmy's röst, even Zacky's röst ;) Gitarrriffen. Trumbeaten. Basslagen. Orden. Och det bästa... Kombinationen av allt. Höra deras verk. Se dem spela. Se dem röja på scen.
Jag är så rädd att förlora allt det. Om det händer... Jag tänker på det skulle kunna hända, hur jag skulle kunna tänka tillbaka och fnysa åt allt. Att de bara var tillfälliga, att de inte räknas längre. Att jag kommer skratta åt hur patetisk jag var som "älskade dem till oändlighet". Oändlighet, pfft, jo säkert lilla sucker!
Men jag vill ha dem. Länge. Längre.
Jag kan inte tillåta mig denna oro längre. Det är en onödig oro. De finns nu och jag ska ta vara på det vare sig jag bara kommer gilla dem året ut, eller tills jag dör. Jag har dem nu och jag hoppas så innerligt att de stannar. Länge. Längre. Så mycket längre.
Jag älskar att ha dem här. Det bara är så.

Tänkte att jag kanske skulle... what if... liksom... Fasta. Låta dem vara i... en månad. För en månad är praktiskt taget ingenting jämfört med evigheten. Jag vill bara se hur jag klarar det. God, jag vill inte! Men okej, jag gör det. Tar bort dem för en månad. 12 april. Då. Jag gör det, jag antar utmaningen för nu är den uttalad. Det må vara töntigt, men tänk när månaden har passerat...

Minns i oktober då jag älskade att spela Bat Country på Guitar Hero Warriors of Rock och lyssnade på Beast And The Harlot i matsalskön. Också nästan hela november, då Afterlife funnit mitt hjärta. Då hade jag ingen aning om hur de såg ut. Tänkte mig alla som svarthåriga, sångaren smal med en lätt emo-look. Som The Rev. Sen råkade jag accidently se Afterlife-videon. Tänkte länka till låten via Youtube och sedan visade det sig att det fanns en video, vilket jag inte visste. Fick lov att titta på den. Överraskad som fan. Nästan lite chockad. OMG liksom. Ofta de ser ut så?! Vad händer? Men sen lät jag det vara, fortsatte att lyssna på de där tre låtarna. Så grymt bra. Sen fick jag reda på vem The Rev var, trumgeek som jag är.

På Facebook 27 november:
Jag: And I was like "Afterlife är fortfarande awesome" (älska trummorna i den)
Smbdy we don't care about: Den var stört mycket bättre med The Rev LIVE :) ♥
Jag: The Rev?
Pinsamt Jamie! Googlade honom och tog bort kommentaren så fort jag sett att det var A7X's trummis. Fast jag fattade inte att han var död...

Take care ppl!

freja & cole mohr for azul, by moussy

tisdag 1 mars - Det svåraste som ibland finns är ju att inleda. Just nu står jag inför det problemet. Det var den där drömmen. Den jag aldrig hade drömt om jag klivit upp för att gå till skolan i vanlig ordning. Det var... jag vet inte. De där jäkla fragmenten som alltid finns kvar men som man inte kan få ordning på. Ett ställe, vänta... LOST, that's the keyword. Lite natt, lite storstad, lite rymma, lite vara-Kate-Austen fast ändå inte... Snodde en bil och ba drog iväg, var inte ensam, hade någon med mig. Sen där det var vatten, typ ett fult nöjesfält lite halvt. Det var där jag först såg honom. Det var där jag började fråga honom saker. Tror han var i vattnet och vi pratade. Sedan lämnade de andra oss, och vi var i en byggnad med höga fönster, men det var fortfarande utomhus. Vi var... bara vi. Jag kände mig dryg, men vi fortsatte att prata. Jag frågade honom om... låtskrivande. Sen satt vi där mittemot varandra i fönstret. Det kändes rätt. Vi såg lite på varann, i alla fall sneglade jag upp på honom. Jag ville kyssa honom, men visste att det inte skulle hända. I stället kände jag hans händer söka efter mina. Och så satt vi där och höll varandras händer. Jag kände hur jag blev riktigt jävla sexuellt attraherad av honom. Det var lite skumt. Men... vi fick lov att springa iväg. Men han släppte aldrig mina händer. Det var också då som drömmen började släppa taget. Nej.... nej... NEJ! Jag vägrade att det bara skulle vara en dröm. Innan jag vaknade helt var vi i LOST-djungeln. Vi var typ... Alex och Karl. Till hälften klädda som Oceanic flight 815-survivors och till hälften som The hostiles/The others.

Nu undrar ju ni... Vem var han? Well, Imma make it simple for you. Robin. Oh what?! Yes. True. Maybe I still want him. Haha, besvikelsen när jag kände att jag var på väg att vakna. Vet nu hur gärna jag ville kyssa honom? Hur mycket det hade känts att det skulle hända efter att vi sprungit iväg. Fan då, att jag skulle behöva vakna. Då hade jag i alla fall fått vara med om det i en dröm, och det är mer verkligt än att bara tänka tanken. En dröm är en intensiv föreställelse av något som inte händer egentligen. Jävla mig att vakna då. Alltså... besvikelsen av att vara kvar i drömmen men känna, inse att det som händer egentligen inte alls händer, att det bara är en dröm. Att inse det samtidigt som Robin håller mina händer och springer iväg med mig. FUUUUCK.

Other notes: femte säsongen av LOST är nu sedd. Tre dagar tog det. Himla bra var den. 17 avsnitt kvar av hela serien. OH SHIT!