tisdag 24 augusti 2010 - Första skoldagen för hösten. För sista gången. Jag går i trean nu. Sista året av gymnasiet.

Vi gjorde inte så mycket idag. Fick träffa E igen ♥ Det var längesen. Och Drygungen har hoppas ner en klass och ska gå om tvåan. Stackars Link, men skönt för oss. Link var förresten sjuk idag.

Annars då? Jävla äckeleftermiddag. Ville bara hem och sova. När man inte ser något att leva för. Det senaste året har stunder då jag tappat livslusten varit fler än jag kan räkna på mina fingrar. Fuck. Jag vill inte. Inte konstigt att jag är som jag är när jag aldrig känner mig älskad på riktigt. Jag bara finns. Min mp3 fylls med fler och fler låtar om... Om att ha ont. Om att mådåligt. De är verkligen bäst ♥ Men texterna är olyckliga och emo i huvet. Jag känner mig sjuk. Vill orka skolan men egentligen vill jag bara hoppa av. Men samtidigt är jag ingen giver upper. Jag vill leva men jag vill inte ha det så här. Jag vill inte ha en pojkvän. Men jag vill. Jag vill ha en soulmate. Killar är ändå lättare, även fast de är lite (mycket) störda ibland.

Äh, jag kommer av mig. Ska sova.

PS. Heartkiller (HIM) är verkligen kräkbra.

abbey lee in vogue

söndag 8 augusti 2010 - "Now you're just like the dandelions" I said, but I was fucking wrong

Jävla Facebooks fel alltihop. Det är alltid Facebooks fel.
Jag vet varför jag inte får se honom igen. Jag kommer få ett återfall. Om jag känner igen honom om han nu skulle dyka upp är dock osäkert. Men om jag såg honom igen skulle jag falla tillbaka. Jag vet att jag skulle. Om ett par bilder orsakade ett smärre återfall, lär verkligheten verkligen riskera ett.

Jag hatar. Det gör jag. Jag är tom. Det är jag. Nu. Rödgråtna ögon får inte finnas mer. Åh, det är äckligt. Jag mår illa. Jag måste spy upp alla tankar som är fel. Just nu vill jag inte finnas. Sen sa jag:
"Han är ändå den snyggaste killen som någonsin kommer finnas"
Varför sa jag så? Det värsta är att jag menade det.

När bilderna dök upp på skärmen var jag bara tvungen att ta en närmare titt. Han klär sig bättre nu. Han har flickvän nu. Just det. En medellång, blåögd blondin. Inga konstigheter. Bara helt vanligt. Precis som han egentligen är. En helt vanlig, svensk kille alltså. Men tydligen inte för mig.
För mig är han tydligen den snyggaste som existerar. Han är fin. Han var fin på bilderna. Och jag vet att verkligheten faktiskt är ännu bättre. Återfall.
Om jag inte väntat på att Malin skulle komma förbi hade jag brytit ihop. Jag hade med säkerhet låtit tårarna falla. Jag hade låtit alla känslor förvandlas till ord i samma stund de dök upp i mitt huvud. Jag är glad att det inte hände. Jag är glad att jag väntade tills det var över.

Det fanns en bild där de två kysstes. Då var det liksom bekräftat. Och... Det kändes. Inte först, men sedan. Litegrann. Han betydde faktiskt något. Jag vet att jag var kär i honom en gång. Jag vet också att jag var tvungen att låta det gå över. Han kommer nog alltid att betyda något för mig. Ändå. Emil. Ja, det var han. Hela tiden.

Jag stod och såg ut genom mitt fönster
Allt det gröna blev grått
och vägen ett rött band
som rann från min panna

Det fula är att detta får mig att vilja ha Robin igen. Jag hade ju gett upp honom. Bestämt att han bara är ett span. Eyecandy.

måndag 19 juli 2010 -

Why can't it be enough to know what I want?
I know what I want
And I know it's what I need to live for
I've been up in the clouds
but forced to the ground too
I've been a living dead
when I don't feel alive
I'm dead

torsdag 8 juli 2010 - Vaknar för sent. Ser ännu ett avsnitt av Glee. Glömmer att läsa dagens tidning. Ligger i det solvarma gräset och läser några sidor av min enda bibliotekslånade Gossip Girl-bok. Testar ännu två amerikaska alternativt brittiska burkläskedrycker och betygsätter medan Canon Legrian filmar det hela. Äter mammas goda pannbiffar men skippar potatisen till eftersom jag fått någon lustig potatisfobi såvida potatisen i fråga inte är lite friterad. Planerar en tredagarsresa till Stockholm som om det är det enda jag lever för. Vilket delvis är sant. Får lite ångest över de tre Youtube-avsnitten jag måste klippa ihop, men inte orkar för det är så tidskrävande att det behöver minst 50% support och stöttande från mina vänner för att jag ska kunna klara av det. Sitter på mitt rum i stället för att gå och lägga mig. Somnar inte en minut innan två på natten.

Jag har inga fler Glee-avsnitt nu. Det suger. Mountain Dew Code Red är ändå god, men farligt färgämne-fullproppad-röd. Tänker lite på Stockholm. Eller ganska mycket. Äter popcorn och dricker 2.25:or på storbryggan med grabbarna. Ovärt. Började bara må dåligt. Psykiskt. Arg. Less. Sen hade jag en fight med Lillebror. Asbra. Här hemma alltså. Hata livet! Jag har ont i magen. Jag vill ha Robin fortfarande. Det är fan sant. Har inte nämnt honom ens en bråkdel så mycket som jag nämnde Emil förra sommaren. Jag var fan besatt. Fast jag tycker inte ens synd om honom längre. Tycker inte något om honom längre. Men ja... Robin. Längesedan.
Men jag vet något som ingen annan vet!
Haha. Ska inte ens skriva något här. Men this is the proof. Something is going on. Om det händer visste jag det redan innan... DIG! Nu typ, eller förra veckan. Redan då visste jag det. Men... Kan ju vara så att det inte händer också. Just saying.

Maybe it's not my weekend, but it's gonna be my year.
And I'm so sick of watching while the minutes pass while I go nowhere.
- Weightless

söndag 13 juni 2010 - Jag har fått en uppenbarelse. Melancholy came. Tårar kom också. Jävla mysko känsla ändå. När man inser något som man vetat hela tiden. Det blir ändå lite överväldigande. Det nyps lite grann i själen. Inte så skönt. Det börjar brinna lite i ögonen också. Sedan fylls man med tomhet. Det är som att fyllas med ingenting. Allt suddas ut för att få plats med detta ingenting och då blir det ju liksom rätt tomt. Vakum. Jag erkänner, lite skönt är det. Insikt. Det. Då är det gjort. Men mysigt är det inte. Svider, känns surt, smakar beskt och låter ganska grått. Oh fuck. Jag svamlar. Minns inte hur insikten kändes nu. Den skedde för ungefär 244 minuter sedan. Det är över nu. Det känns inte mysigt nu. Lika bra att inse det nu än efter sommaren. Man får leva med det.

Rockkillar! Metaldudes! Robin! Fuck you, erat fel!

God fucking natt.

lördag 22 maj 2010 - Jag tror att jag är paranoid. Skratta inte, för jag är helt jävla seriös. Nu pratar jag inte lite, utan sjukdomen på riktigt. Insåg det idag. Paranoid. Jag känner mig helt ärligt sjuk. Det första jag kommer ihåg är i sjuan, det var då det började. Sedan dess har det gått upp och ner. Det började smått och växte mer och mer. Sedan i nian fick jag nog, det var då det var som värst. Jag försökte verkligen att jobba bort det. Sedan har det mest varit från och till.

Jag har nu märkt att det är mycket mer än att jag bara tror att personer på bilder ser mig. Det är sjukt. Och grymt jobbigt. Vissa bilder är värre än andra. Som Tokio Hotel och Fall Out Boy. I nian blev jag jättespänd om jag såg en bild eller poster på dem. Jag blir oerhört medveten om mig själv. Varenda ord jag yttrar, varenda rörelse jag gör, varenda andetag jag tar. Så himla jobbigt! Har blivit tvungen att vända på tidningar och täcka över bilder på grund av detta.
Det här är första gången jag nämner det. Har bara vågat tänka det innan, eftersom jag känner mig så himla onormal. Det värsta är att det liksom inte går att få ur huvudet, försöker ignorera det ibland men det försvinner aldrig helt. Vet inte vad jag ska göra... Ingen skulle ta mig på allvar om jag berättar. Kanske mina kompisar - om jag börjar gråta.

Men att vara paranoid är en psykisk sjukdom. Det är något som sitter i huvudet. Men detta kan inte vara en inbillning! Det är för jobbigt. Det har ju hållit på i fem år. Varför har det inte försvunnit då? Det är sjukt! Hatar det verkligen.

NOTHING IS MEANT TO BE: onsdag 19 maj 2010 - När orden än en gång flockas i min hjärna. De vill så gärna komma fram men blir bortglömda innan de nått pappret med pennans spets. Det finns där, den röda tråden, visst. Men de perfekta meningarna, de som följer varandra så fint tills de blir en fullbordad text med en skymt av den poetiska ådran som ligger bakom varenda liten ordbildnad, de vill inte komma fram då jag äntligen har tid att släppa ut dem.

Jag är trött nu. Var halvt glad imorse tills dansen var slut (bara för att jag mådde scheisse därefter känns det som om dansen gick sämre än igår också. Jo, det gick sämre idag, dansade in i en person, annars satte jag nog alla steg, men ändå, känns inte bra). Klockan 10:00 var det idag, och min klass var och kollade, the dearest of them all. De satt längst fram, såg dem alla och de såg helt allvarliga ut. Ni vet inte hur jobbigt det kändes, speciellt då det är mina närmsta vänner. Och vår dans är ju inte direkt tråkig, den är kul och ös. Det är i alla fall vad den ska förmedla, glädje och vinnarkänsla (eller sport på tv egentligen). Att de satt helt allvarliga fick mig att känna mig skitosäker.
Försökte vara glad efter uppvisningen. Men all optimism försvann spårlöst, allt det goda var som bortblåst. En stor del av livslusten också. Ville inte gå och äta, så jag lämnade mina vänner och gick ut i värmen i stället. Tog en kort promenad med ensamheten. Bara jag och mina färgfattiga tankar i sommarsolen. Underbart men samtidigt vidrigt. Tankarna vesrus solen mot huden. Ingen undrade vart jag varit då jag kom tillbaka, och ingen såg att jag var nedstämd. Känner mig väldigt omtyckt. Not. Bara Link vågade fråga hur det var, men då vågade jag inte säga något. Fuck me.
H sa inte ett enda ord till mig, men sen då E kom började hon prata och skratta, men fortsatte undvika mig. Mina vänner brydde sig inte. "Vänner". De ba "Damn, B ser sur ut, better avoid her and hang with the happy people". Så känns det i alla fall. Jag känner mig helt betydleselös och övergiven. Jag mådde dåligt. Kan ju säga att det inte blir bättre då jag blir dissad av de enda jag har.
De är jättesnälla och roliga allt som oftast, men det är ju rätt uppenbart vad som saknas. Sympati, deep talk, riktig vänskap, starka band, viljan att finnas där för varandra... Hallå, någon sådan vän förtjänar jag väl?

Vad är det för mening med att leva?
Livslusten, kan man se den? Jag känner att den avtar. "Hej då människokropp, så syns vi kanske aldrig igen, puss!". Jag kände mig dissad. Jag blev dissad. Inte så konstigt att jag stänger in mig själv ännu mer då. De känns ju som att de inte ens är intresserade av närmare vänskap, att finnas där för varandra. 
Stack hem utan att säga hej då. Ville hinna med den tidigare bussen. De bryr sig ändå inte. Riktiga vänner alltså.
Försökte prata seriöst med H för inte så länge sedan, blev lite svag på rösten because of reasons, men hon satt bara där och sa absolut ingenting. Tack. Jävligt mycket tack. Det får ju inte alls en att känna sig mer dum. Vad tror de man undanhåller alla känslor för?
Hon sa inget om dansen nu heller. Man måste typ dra saker ur henne. Visst hon mår dåligt, hon har en ätstörning. Eller "kind of ätstörning" som hon sa. Men vet ni? Jag har levt med en "kind of ätstörning" i hela mitt liv. Det har gått upp och ner, mest varit endast tankar snarare än agerande. Har försökt att äta så lite det går i perioder, men sedan inte orkat och bara haft tankarna över att jag är fet, inte tillräckligt smal och borde äta mindre skit. Hösten 2008 var det värst. Och vet ni? Det är helt sant. Trots att jag inte är smal som en sticka så är det sant.
Helt otroligt va? Vem hade inga som helst kompisar i skolan undre tre års tid? JAG! Det var jag och mina tankar. Observanten. Tre år gick, många dagar yttrade jag inte mer än ett ord. ETT ORD! Ingen fattade att jag kanske behövde hjälp, inte ens jag och jag kämpar fortfarande med det sociala helt fucking själv. Det är också helt sant. Vem säger att mina problem är mindre viktiga och jobbiga bara för att jag inte sökt hjälp och gått till BUP?
Mina vänner kanske också mår dåligt ibland. Men då döljer de det helt, så uppenbarligen vill de ha det såhär. Ytliga relationer som hittar på skumma saker ibland. Oftast är det mer prat än action dock. Jag har också varit en sådan som döljer mitt dåliga mående, men jag är så jävla less på det nu! Men mina "vänner" ser det inte ens då jag visar min nedstämdhet. Fucking hell.

Plus utanförskapet, trots att jag faktiskt har vänner nu. Jag är så jävla känslig mot sånt här efter högstadiet (läs ovan). Så här ser det ut: Z ♥ Link, och jag försöker smälta in i deras gemenskap, men känner mig mest som ett skräp som är i vägen. Sedan har vi E. E ♥ Z och Link och har inga problem att bli ett med dem. Tydligen är jag inte tillräckligt awesome. Jag känner mig lite outsider och försöker hänga med ändå, medan H bara står på sidan om (tråkigt nog) eftersom hon inte riktigt gillar Link. H ♥ E, så då E lämnar Z och Link går hon till henne. Då har vi parbildningen där jag är femte hjulet. Z ♥ Link och H ♥ E. Och jag blir utanför. Rolit assow!
Jag tycker att E visselrigen kan bli lite too much ibland, men jag vill absolut ha henne som vän. Och H var roligare förut. Hon är så tyst nu, man frå dra ur allt som sagt. Fattar ju att hon mår dåligt, och jag vill att hon ska bli bättre. Verkligen. Because this sucks.

Förlåt.

onsdag 5 maj 2010 - Något gör detta till en konstig dag. Kan egentligen inte sätta fingret på vad, även fast jag kanske har en aning.

Jag tycker om Link som kompis. Men jag hatar när hon kallar mig liten och tjejig. Som om jag inte är tillräckligt cool eller något. Ja, jag kanske är tjejigare än henne och t.ex. E, men jämför man med en typisk tjejig tjej så... Nej. Jag är en människa, och jag är unik. Men nu klagar hon på min musiksmak också. Fjortismusik och Miley Cyrus. Vad är fjortismusik? Jag lyssnar inte på fjortismusik! Miley lyssnar jag visserligen på ibland, men vad spelar det för roll egentligen? Det säger ju ingenting om mig som person. Ibland känner jag för att lyssna på catchy pop, och ibland på rock och metalcore. Jag föredrar faktiskt rock och metalcore, min favoritlåt för stunden är Cries In Vain ♥ Älskarrrrrrrrr den. Bullet For My Valentine är det. Räknas det som fjortismusik eller kategoriseras de under Miley Cyrus? Hurr. Och jag ska till Pier Pressure för fan. Mitt favoritband må vara det töntstämplade Tokio Hotel, men och? Kommer Z undan med det eftersom hon lyssnar på hårdare musik i övrigt? Tycker Link att jag är en wannabe bara för att jag inte har rosa hår och inte klär mig särskilt utstickande (men rock-chill-grunge-stilen in my ♥).

Det sårar mig lite även fast hon kanske skämtar. Bara för att jag sa att jag inte gillar screamo. Vilket inte Z gör heller, FYI. Förresten gillar Link Hannah Montana också. So fuck you.

Gick på stan med E efter skolan. Var på mammas jobb och åt lite. Gick runt på stan själv och försökte hitta idéer till vad jag kan ha på mig på skolavslutningen. Trots att jag bara slutar tvåan vill jag gärna vara lite snygg och fräsch.
Tänkte mig detta: Svarta skor med snörning och lite klack, ett oversized vitt herr-linne med tryck alternativt en t-shirt från Carlings, ett guldfärgat halsband och sedan ljusa, lite slitna jeansshorts till det. Schnyggt! Tänk festival, lite rock, lite chill.
Läste på Facebook att Robin var sjuk. Så jag slutade förvänta mig att han skulle komma på musikesteternas spelning på Folkets Park, som jag och H bestämt oss för att gå på.

Folkets Park då. Det var tydligen en frågesport. De spelade filmmusik och man fick frågor under varje låt. Man satt vid bord. Det kändes lite småpinsamt att gå dit eftersom vi egentligen inte har någon som helst relation till någon av musiktreorna, men det var rätt värt ändå. H och jag fuskade. Sms:ade min brorsa om svaren vi inte kunde, haha. Så well... vi vann inte. Men det gjorde inget, eftersom Robin var där. Snyggot. Han ser muppig ut i den där gubbkepsen. Men en söt mupp. Han spelade både trummor och bas. Hans föräldrar satt bakom oss. Det vet jag för att han gick och pratade med dem. Fast jag märkte knappt att han gick förbi och var bakom oss. Det var H som sa det, annars hade jag aldrig märkt det.
Det var han som avslöjade de rätta svaren sen också. Han lät söt. Inte den där självsäkerheten som han hade i april då han spelade med sitt band. Äh, han lät som man gör när man pratar inför grupp. Eller typ som jag och andra ovana. Småhack på vissa ord och små "felsägningar". Fast ändå lite självsäkert. I dunno.

Följde med en stund till H sen. Mina föräldrar hämtade mig. Hade inte tänkt säga något om Johans fest förrän senare men insåg att det krockade med firandet av min kusins student, så jag fick lov att säga det.
Sen blev jag sur. Försökte berätta lite om Robin till mamma (känns ju ändå lite som Emil-ending när det gäller det. Och vad spelar det för roll egentligen? Halva klassen vet ju ändå så) men hon verkade ju inte ens intresserad. Var det inte hon som sa att man kunde komma och prata med henne? Hon verkar inte intresserad av något i mitt liv. I mitt riktiga liv. Det som betyder mest. Nu snackar jag verkligen inte bara Robin här (han är ju bara en kille som jag inte ens känner) utan om allt. Jag känner mig ensam igen.

Kan inte låta bli att känna mig utanför ibland. Allt känns så ovärt, meningslöst. Hela livet. Jag kan ju inte ens se verkligheten.

Jag är verkligen inte mainstream. Jag känner mig bortglömd. Vart är alla sagor om oss?

torsdag 15 april 2010 - Varför förstörs alltid allt? Allt blir ingenting. Dissad. Inte ens sedd. Men hugg mitt hjärta på riktigt då! Så att jag slipper känna mer. Riv ner mina tankar och släng dem i din papperskorg. Filmerna i mitt huvud ska aldrig lämna mitt tankerum. Inte för att jag inte vill det, det är bara något som blivit lag.
Snälla, ta tillbaka allt, mina ord, spola tillbaka tiden. Gör mig till någon annan. Till en människa. Hellre någon helt poetiskt kulturellt instabil, än jag.

Jag mår illa. Sluta. Försvinn. Finns inte. Varför du?

Himlen är så där inte så jättemörkt vårnattsblå. Ni pratar lite, skrattar. Till den okända flickan utdelas en kram. Du har fula strumpbyxor, jag vill att du ska veta det. Jag vill sudda bort henne. Jag hatar dig. Rör honom inte, du får inte, inte ens om han vill. Ta inte på honom. Aldrig.

Öppningsnumret till en bitter senkväll. Så börjar man hata allt. Snälla, sudda bort mig på riktigt nu. Jag vill förstöra något mer. Krossa mig som glas, men låt bli speglarna. Olyckan försvinner inte då.
Jag började gråta när jag insåg att det håller på att hända igen. Samma sak. Jag försöker ta mig ur det, men det är svårt. Måste stanna innan det blir exakt samma. Men det går inte. Men verkligheten har i alla fall kommit ikapp mig snabbare den här gången.

Andas.

Jag kanske överreagerar. Du har rätt, E. En okänd någon öppnade dörren till mitt mörker men det var jag som valde att gå in. Mörkret skapades bara av mig. Men hon fick mig att se det. Dock.
AHH! Snyggt sätt att börja en ny bok. Så riv ut den här sidan. Eller nej, inte igen.

unknown

söndag 21 mars 2010 - Allt det här suger! Hatar det. Fattar först och främst inte hur fan det hände från början. Skitjobbigt. Jag vill verkligen inte! Varför just han? Fuck this! Vill inte, vill inte, HATA! Det känns bara som, ja, varför han? Varför över huvudtaget? Måste det hända?! Jag vill verkligen inte känna så här, eller känna något alls. Inte det här. Sluta! Jag vill döda det, så att det inte finns kvar.

När jag gråter (och det gör jag, för att jag är arg på att man inte kan styra över sina egna känslor, att det inte bara går att stänga av, att det fortsätter och för att det ens hände från början) så låtsas jag ibland att mina vänner ser. Jag föreställer mig att jag gråter hos dem. Det känns bättre då. Och de behöver inte ens ta del av det hela på riktigt. Jag undrar om de ser. Jag tror inte det.
Det är såklart jobbigt ibland när ingen märker något, att ingen ser och bryr sig. Undrar om jag någonsin kommer att visa den här sidan av mig, att våga gråta inför någon annan. När i sånna fall? Jag grät när jag såg Gossip Girl i kväll, med riktiga synliga tårar. Mamma var där men hon såg inget. Vill egentligen bara prata med någon, helst med mamma. Men jag vill inte att någon ska ta del av mina patetiska "problem" när det finns de som har det dåligt på riktigt. Och jag vill inte att mamma ska veta något om Robin.

Det kanske inte är något egentligen. Jag menar, vad är det här jämfört med mycket annat? Men det är jobbigt. Har inte mått bäst idag direkt. Mår scheisse. Känner mig inte ens trött längre, vill bara... Jag vet inte. Typ inte leva mer? För ett tag i alla fall. FUCK! I'm out of here.

style stalker desert fox collection-photoshoot

söndag 14 februari 2010 - Jag hatar Alla hjärtans dag och ju mer jag läser om alla som önskar en happy Valentine's day desto mer anti blir jag. Idag mår jag illa av allt rosaskimrande, rosa, gulligull hjärtfiasko. Jag vill inte att någon ska komma och säga åt mig att vara extra gullig och snäll för att det är den 14 februari. Jag är gullig när fan jag vill. Vem var den där jävla Valentine förresten? Nä, ingen har någon jävla aning. Jag tycker samma sak om mors- och farsdag, men de är i alla fall inte lika hypade. Valentine's day är en otroligt överskattad och kommersiell dag. Den största delen handlar ju om att köpa massa skit som företagen har skapat just för denna dag. It's sick!

Familjen åkte till mormor och åt hjärtformad tårta under eftermiddagen. Ironsikt va.

johnnysbird

tisdag 15 november 2009 - Jag fattar inte varför det inte bara går över. Jag kan inte tänka, jag är sjuk. Jag kom precis över en jävla ångestattack, och tro mig det var inte min första.

FUCKING OBSESSED. DÖ!

I always thought it would fade away and then dissapear, among with the days that passed by. But it just doesn't.

måndag 30 november 2009 - "And the clothes you left, they lie on my floor, and they smell just like you".
Så sjunger Avril Lavigne i When You're Gone. Jag sjunger något annat.

"And the clouds you left, they lie on my floor, so dull and grey now"

För att ibland lämnas inga kläder, bara moln. Tunga, vedervärdiga moln.

söndag 15 november 2009 - "Death is easy, peaceful. Life is harder." - Bella Swan, Twilight

"Time passes. Even when it seems impossible. Even when each tick of the second hand aches like the pulse of blood behind a bruise. It passes unevenly, in strange lurches and dragging lulls, but pass it does. Even for me." - Bella Swan, New Moon

Jag vet hur det känns att inte vilja leva. Jag vill inte dö, men vad finns det att leva för om hela ens liv redan är förutspått till ett tomt dunkel?

Jag kan inte längre kan se meningen med att fortsätta leva. Jag lever för att ni inte vill att jag ska dö. Just nu känns det så.
Jag är trött på allt. På mig. För jag inte lever. Jag gör inte läxorna. Jag försöker inte ens att uppfylla mina drömmar. Tiden passerar och försvinner, oanvänd. Jag vet inte vad jag gör. Jag har försvunnit. Jag har för många ord i mitt huvud, men jag bryr mig inte om att skriva ner dem. Min framtid finns inte, den är tom. Hur jag än försöker så kommer det där andra och bryter ner mig, för det vill inte att jag ska lyckas.

Tack dagboken för att du finns. Här är det enda stället jag kan vara helt ärlig utan att dölja någonting. Jag kan skriva allt, vad jag vill, utan att folk tror att man gör det för att man vill ha uppmärksamhet. De har så fel.
Ingen kommer att få veta det men det kanske är lika bra.

Promenerade lite idag. Jag visste inte vilka av vattendropparna i ansiktet som var regn och vilka som var tårar. Jag mår illa nu, jag vill inte gå till skolan på måndag, inte på tisdag heller. Jag kan gå ut mitt i natten, barfota och springa ner till havet. Sen vill jag vakna upp. Jag behöver inte vara ledig, jag behöver bara vakna upp.

torsdag 27 augusti 2009 - Mina ögon gör ont, de bränns. Känslan inuti mig är värre ändå. Jag har gråtit konstant inombords sen danslektionen i skolan. De tårar som synts har fallit till och från sen jag gick in genom ytterdörren. Nu vet jag bättre hur Bella känner sig i New Moon, jag vet det för jag känner samma som henne.

It will be as if I never exist

Han finns inte kvar, han är liksom borta. Syns inte, finns inte. Men det går inte att säga något sånt, hur mycket man än försöker dölja så finns det alltid spår. Det går att bränna foton och sudda ut namn, men så länge en människa har ett minne går det inte att försvinna helt.

Idag på dansen önskade jag att jag kunde svimma och falla ihop på golvet. Liksom inte kunna tänka mer. Jag var trött, hungrig och presterade dåligt redan och hela tiden kom dessa tankar smygandes men jag tvingades skjuta iväg dem för att inte börja gråta. Tro mig, jag var riktigt riktigt nära flera gånger. Varför? Emil såklart. Emil är borta. Jag kommer aldrig se honom igen. Han har bytt skola. Han har flyttat. Han... Emil Emil Emil. Hela tiden dök han upp i mitt huvud och jag kunde inte koncentrera på dansen.
Men tyvärr klarade jag mig ifrån att svimma. Jag fick ett utbrott inombords, i bröstkorgen. Allt det svarta. Bella och jag. Samma känslor, allt för en killes skull. För att han inte är här. Bara när hon är med sin vän Jacob kan hon koppla bort det onda för en stund, när jag är med mina vänner kan jag i alla fall le. Men tankarna finns där hela tiden, de går inte att undgå. Jag försöker verkligen att inte prata om honom så mycket, det måste vara jobbigt för dem.

Så, på dansen ville tårarna komma, när jag väntade på bussen, när jag satt i bussen... Jag ville bara hem och släppa ut allt. Alla tusen tårar som väntade på att få komma ut. En av dem hade redan lyckats smita. Direkt när jag klev innanför dörren låste jag in mig i badrummet och lät tårarna rinna. Känslan av att något gnager på en inifrån var med mig hela tiden, det svarta hålet.

Jag har väntat flera år på äkta kärlek, jag har väntat hela mitt liv på att någon talar om för mig att jag betyder något. Men jag har inte hört ett ord från någon, inte ens från mamma. Åh, vad jag vill att någon ska se mina tårar! Det är svårt att ha allt för sig själv. Jag är trött på att gömma mig, jag mår dåligt. Jag vill att mamma ska bry sig, se. Men inte ens sina egna familjemedlemmar kan se. Nej mamma, tydligen ser du inte allt. Det gör ont. Tårarna börjar rinna igen. Läs mina dagböcker så får ni se att det finns mycket ni inte vet om mig. Jag brukar gilla att hålla mina tårar för mig själv men jag orkar det inte mer. Jag förstår mig inte på det här. Jag var rädd för att känslorna skulle svalna under sommaren men jag oroade mig i onödan, för i stället blev de bara ännu värre och dubbelt så jobbiga att förstå. Jag kan inte kontrollera dem, they make no sense. Snälla. Emil, vart är du?

Vart vill du helst vara just nu? - Vart som helst bara Emil dyker upp.
Föredrar du "mjuka" eller "hårda" killar? - Jag vet inte, jag föredrar Emil.

Måste sova. Mina ögon bränns igen. Men hellre den smärtan än den från det svarta hålet.

tisdag 11 augusti 2009 - Det var sommar och året var 2007. Två år sedan. Jag var hos A och testade kläder. Det var då jag sa det, att jag ville byta stil. Hade aldrig riktigt haft någon stil innan, bara vanlig och tjejig. Läste tidningen FRIDA och handla det mesta på H&M. Men nu kände jag att det var dags att skaffa sig en stil. Bli mer mig. Så jag sa det. Jag ville byta stil. Sa att jag ville klä mig mer åt punk-rock hållet (ordet emo lärde jag mig inte förrän när skolan började igen), för jag tyckte att den stilen var snygg. Snyggast.

Började sminka mig svartare runt ögonen och sa hej då till alla glittriga ögonskuggor. Inspirerades av min idol Pete Wentz, bassisten i Fall Out Boy. Han var coolast. Köpte Converse, jättefina grå med en döskalle och mörkröda rosor. Började älska munkjackor i alla färger utom mesigt pastelliga och bävade för att bära vitt. Ville färga håret svart, med det fick jag inte. Så det blev mörkbrunt.
Till en början blev det väldigt wannabe men jag körde på mitt race. Jag var glad och trivdes i min nya stil även fast jag kanske inte var så snygg i det svarta sminket, men det var i alla fall jag.

Sedan kom 2008. Jag var glad över den Tokio Hotel-konsert som väntade, men som känt aldrig blev av. Men samtidigt så var det något som hände i mitt huvud. Det svarta började liksom ta över mer än mina kläder. Det tog sig in i mitt huvud. Mina tankar förändrades, blev konstiga. Jag insåg saker, funderade på vad det var värt att leva. Jag grät mer än ofta och var aldrig rädd för att nämna det på Bilddagboken eftersom jag tyckte om dem, tårarna. Jag undrade hur det skulle vara att försvinna, på riktigt. Slockna. Aldrig mer vara levande igen. Dö. Självmordstankar. Jag tror inte att jag verkligen ville dö men jag funderade över det, många gånger.
Jag var inte van vid svarta tankar, därför blev det väldigt stort för mig. Min barndom var lättsam, glad och ljus. Den var fin. Otroligt fin. Hade aldrig stött på de stora problemen. Bara pengar. Men det löste sig alltid, för pengar är inte allt. Jag har alltid haft en hel familj runt om mig, som jag levt med och älskat. Vi har alltid stått vår släkt nära. Inga skilsmässor, inga kriminella, inga sjukdomar (min lilla livslånga ätstörning räknas inte), ingen större dramatik. Bara livet.

Jag vet inte riktigt vad som hände där. Kanske sökte jag mig till det svarta? Det var som värst i april. Den där dagen då folk kommenterade att jag var ful på Bilddagboken och jag tog åt mig. För jag var nog osäker. Och den dagen då jag gick ner till havet och såg isen smälta. Jag hade ont. Jag tänkte att om jag ville kunde jag stänga av allt. Gå ut på isen, låta vattnet omge mig, sjunka till botten. Inte leva mer. Jag gjorde inte det. Men jag var på väg, liksom för att testa.

Då sommaren närmade sig sa jag nej. Inte emo. Orkade inte mer. Jag började intressera mig av mode igen. Vanligt mode. Jag ville vända om helt stilmässigt. Jag kan inte säga att de svarta tankarna bara försvann för att jag började tona ner emo-looken, inte alls. De kommer fortfarande titt som tätt, men sånt är livet. Men i alla fall, under hösten försökte jag att gå tillbaka till en mer tjejig stil (inte glitter och shit, men så som den genomsnittliga svenne-tjejen klär sig). Gossip Girl-modet var ju på tapeten, lite preppy sådär. Men det blev bara fel det med. Det var inte alls jag, men jag försökte gå så långt bort från emostilen jag kunde, och då blev det att jag föll för dåtidens trender. Den hösten, 2008, försökte jag komma i ordning. Hitta min stil. Jag insåg tillslut att jag inte kunde lämna den rockiga stilen, jag kunde ju köra på mitt sätt. Rock, inte emo.

Nu inspireras av så många olika stilar! Varför hålla sig till en sak?
Trots allt är jag glad för det där emo-året. Ibland behöver man förändringar.

fashion tourist

natten till fredag 24 juli 2009 - FUCK EVERYTHING!

Mood: Som vädret.
Tonläge: Irriterad/less

Det är hemskt. Jag hatar det. Han får mig att göra saker jag är helt emot eftersom jag inbillar mig en massa saker och det enda han egentligen gör är att existera utan att i sin tur vara medveten om min existens.

Man tänker lite, blir glad för att han än en gång ska korsa ens väg (virituellt såklart) vilket får mig att nästan bli besatt eller något liknande. Och så får jag någon konstig idé, fullföljer den tills jag inser hur det egentligen ligger till och verkligheten tar över. Jag blir rädd, jag är rädd. Blir förrvirrad, ledsen och börjar gråta. Det leder till att jag blir sur och arg, på mig själv såklart och önskar att jag inte fanns. Som om det bästa vore att hoppa framför ett tåg och inte leva mer (okej, jag överdriver, jag vill inte dö).

Men jag blir bara så trött på mig själv. Känner sig som ingen alls. Jag måste sluta tro att jag är någon.

Jag sitter längst in i en garderob, jag försöker ta mig ut men kan inte för alla jäkla kläder som är i vägen. De skymmer allt ljus och allt är bara svart. Men hur mycket jag än försöker så blir allt bara som vanligt. Jag sitter fast i mörkret. Ingen ser tårarna i mina ögon. Ni litar på leendet på mina läppar istället för att se det som är verkligt. Det som gör ont.

Snart fattar jag ingenting, jag börjar nästan tro att jag drabbats av någon sjukdom.

Jag gick med i Facebook idag enbart för att se om Emil fanns. Egentligen är jag helt emot den sidan och har utan problem stått emot alla inbjudningar jag fått från diverse folk under året. Självklart fanns han där. Hans profilbild är egentligen fin men han ser mest bara ut som en sportig brat i sitt kortklippta hår, de stora solglasögonen och den gröna Puma-jackan. Han ser inte sådär sött chill ut längre, av bilden att döma. Det är ju bra, eftersom det bara gör oss ännu mer olika så jag kan ju lika gärna satsa på grungestilen helhjärtat då.

Det är bara att inse. Jag är en tönt, och han är inte det. Vi kommer aldrig att hända. Vi passar inte ihop. Våra namn passar ihop? Hahah. SO FUCKING WHAT? Det är bara namn för fan!

Det värsta (egentligen är det bra, jättebra, att det är så) är att orsaken till allt detta som pågått till och från, mer eller mindre, sedan den fjärde maj, inte har någon som helst aning, ingen vetskap alls om hur jag har det.
Det andra som är värst, och det är verkligen det, är att jag inte ens känner honom. Alls. Över huvud taget. Och ändå är det så här. Jag fattar verkligen inte.

Jag hatar dig! Nej, jag gillar typ dig. I'm kinda into you. Men jag skulle aldrig låta dig veta för då förlorar jag mer, jag menar jag får typ damp och man blir rädd för folk med damp eller besatthet, jag har typ båda. Bixie is störd, retarded med andra ord. Ah, det här suger verkligen!

Nej, Emil snälla! Jag är kär i dig! Men det sista jag vill är att skrämma iväg dig. Så läs aldrig det här.

Göm mig. Plocka bort den störda biten av mig och kasta iväg den. Sedan kan jag åka iväg, försöka vara normal. Hitta mig sen! Hjälp mig att sudda bort allt konstigt som ingen någonsin kommer att förstå sig på ändå. Ta bort allt som inte borde vara där. Allt som får mig att tappa förståndet.

You're fucking killing me!
This is fucking killing me.

Nu blir allt svart och det står "Tillfällig störning: kan pågå i några månader"

Hoppas det här i alla fall fick någon att skratta, det vore inte mer än rätt.

tisdag 16 juni 2009 - Insecure. Confusion. Osäker och förvirrad. Jag. Jag fattar inte, hur klarar jag det? Det känns som man låtsas, spelar någon annan, varje dag. Fejkade leenden och åsikter. Låtsas hela tiden. Men ingen kan se det. Fast det är klart, ingen ser väl så noga på mig. Ingen älskar mig tillräckligt. Ingen blir kär i mig. Ingen har mig som favoritvän. Det kan fortsätta i hundra meningar till.

Alla är så vana att jag bara finns där. Jag är okej, medelmåttig och ingen speciell. Bara hon där. Jag bara finns. Ingen skulle bry sig om jag försvann.
Då börjar man gråta, för att man tycker att allt är hemskt. Allt. Livet i allmänhet, jobbet, tidsflödet, det vardagliga mönstret, gråheten, att inget finns, avsaknad av allt. Meningslöst. Men då gråter man bara ännu mer för att man kommer på att det finns någon som har det värre.

"Och här står du och gråter över ditt meningslösa liv och tror att allt kretsar runt dig. Ja, det är så synd om dig."

Bara för att det finns folk som har det sämre, är väl inte jag förbjuden att må dåligt också? Ingen kan tvinga mig att vara glad då jag inte är det. Nog måste det väl vara okej att må dåligt även fast jag har ett hem, en familj, ett sommarjobb, är smal...
Jag är less. Allt känns så meningslöst! Det finns ingen regel som säger att jag måste vara glad för att jag har vad andra tycker är bra. Allt kretsar runt dig. Men faktum är att det gör det! För mig kretsar ju allt kring mig! Eftersom jag är jag. Jag kommer alltid att vara jag, aldrig någon annan än jag. Och jag känner mig misslyckad. Bara en i mängden som ingen skulle sakna. Om jag dog. Jag är inte tillräcklig någonstans, kan inget, oduglig, ful. Jag nedvärderar mig själv. Ibland undrar jag verkligen om det hade varit bättre om jag var död. Skulle nån bry sig? Förmodligen inte?

Tänk om ens kompisar, ens nära hade sett mig så här. Gråtandes i sin säng. Gråtandes över att man finns, gråtandes över allt som existerar. De kan nog inte ens föreställa sig det. Och om man offentliggör det tror alla att man bara vill ha uppmärksamhet, att det inte är äkta. Men vad vet de egentligen?

Man börjar hata sig själv för att man gråter. Över allt. Över att man finns. Jag är patetisk. Men jag har slutat gråta nu. Jag orkar inte för tröttheten tog över. Men jag vill gråta. Mer.