torsdag 17 mars - Jag har suttit och skrattat åt mig själv hela kvällen. För att mitt huvud tänker så dumma tankar, och det vill inte släppa dem. För de kommer tillbaka hela tiden, men i olika skepnader. Men jag låter mig inte luras av det. Vad får mig att tro att det är möjligt? Dum i huvudet...

Jag lät May få veta. En liten bit. Jag tvingade mig själv att dra det ur mig. Det kändes bättre. Men hon fick inte veta allt. Vem det är. Jag skriver det ju inte ens här, har slutat med det. Gjorde det någon enstaka gång förut. En gång tror jag, kanske två. True true. Hon fick veta att han bor i stan och att det inte är Ed.

Jag bara undrar... Är det så att jag måste ha någon i huvudet? Att jag alltid måste ha någon typ av crush? Att det bara fick lov att bli första bästa när allt med Robin börjat fada [fäjda], för att Han var den närmaste till hands? Nej, det där är korkade resonemang. Det kan väl ändå inte vara så?

För inte så längesen sa jag att jag verkligen inte ville ha någon pojkvän. Att jag bara var ute efter att bli en player. Ja, för bara en vecka sen sa jag det. Att jag gett upp stämmer inte, jag skulle lätt kunna spana och (vilja/försöka) ragga på alla snygga killar jag ser. Vill fortfarande "bara ligga", ha one night stands (because that's nice). Det är vad min vilja säger, mina känlslor har börjat gå en annan väg gegen meinen willen*. Och känslor är bra på att få över viljan på sin sida tillslut. Så i slutändan, trots alla snygga span jag vill ligga med, är det Honom... jag vill ha?

Fan, det börjar bli löjligt. Jag vet verkligen inte. Hur kan jag på något vis tro och hoppas på att det verkligen ska bli något den här gången. Jag vill inte ha någon jävla pojkvän! Kan jag lägga av eller?! Fast jag vill ju det. För nu började jag känna så här ju. Och det suger. Varför händer det alltid? Blöh. Sluta.

Att vi redan känner varandra lite (ytterst lite tyvärr) kommer ju med fördelar - och nackdelar. Vi säger att jag försöker med något, väljer att satsa, och inte får den respons jag... "vill" ha, då blir det ju jätteawkward. Dessutom lär hans kompisar (som jag också känner sådär minilite) få veta det och då blir det jävligt mycket awkward när jag stöter på dem. Vilket jag med säkerhet kommer att göra väldigt ofta vare sig jag vill det eller inte. Och då kommer ju alla veta att jag är intresserad av Honom... Och det är ju liksom riktigt illa. Hur ska man kunna agera normalt sen då? Mest jobbigt alltså.

Men om jag får positiv respons skulle det vara jättebra. Tror jag. Kul liksom, att äntligen lyckas... eller något. Damn, vill bara skriva vem det är, ghad.

Fast ni inser att jag redan har failat genom att skriva det här, va? För så är det.
Vet ni vad? Vi lämnar det här nu. Inget mer. Tankarna som är skrivna nu räcker, jag har fått ut det, det är bra då. Det behövs inget mer.
Och då behöver jag heller inte känna någon press över att avslöja vem det handlar om, för jag har ju faktiskt skrivit det någon enstaka gång förut. Om honom alltså, eller nämnt honom bara, jag vet det. Bra? Bra. Hörs da!

Until The End - Avenged Sevenfold

*tyska, betyder "mot min vilja".

Nä, just det. Jag måste ju nämna drömmen. Den där jag tydligen sov över hos Honom. Tror jag, det var i alla fall vad Link snackade om sen. Jag minns bara att Han var där jag var. Och han skulle säga något till mig. Han nästan viskade, för det var bara till mig. Minns självklart inte vad Han sa, för Han stod så nära, drog mig intill sig så att jag skulle höra, och jag liksom höll i Honom.
Det. Vet ni hur det kändes? Gud. Som drömmen då jag höll i Robins händer, fast tio gånger mer. För det var i hela kroppen. Det var liksom... Släpp mig aldrig.
Det var bra. Det var rätt.

Så, that's it, k? Inget mer nu!