lördag 11 juni - Hur mycket finns det att säga om en jävla bal? Om en värdelös dag med ett påklistrat leende? När man natten innan övervägde att simma mot sin död och under kvällen fick tillbaka känslan och ångrade att man inte avslutade sitt liv när man ändå var på väg. Nä, juste, jag blev ju... räddad.

Pappa hämtade mig. Jag fick låna kläder av Jocke, min klänning och kofta var ju blöta. Min kropp värkte. Tröttheten fångade mig. Hade gråtit hela natten. Hem hem hem. Spela glad. Gömma de blöta kläderna.
Halv tolv: frisören. Så himla trött. Ville bara sova. Håret blev jättefint. Hem och sminka sig. Ta på sig klänningen. Skorna. Smyckena. Så fint. Faktiskt. Men jag ville ändå inte gå.
I'm going to prom and I'm beautiful...

"Vill egentligen inte gå på balen, ska göra det ändå. Vad kan bli sämre liksom? Är bara rädd att jag kommer börja gråta och se patetisk ut (trots att det är av en riktig anledning)...
Jag vill berätta för Robert, även fast jag vet att han inte gillar mig. Bryr mig inte, kommer ändå aldrig se honom igen."

Alla var fina. Alla hade inte fina klänningar. Vissa hade fult hår. En hade jättefult hår. Bilen jag, May och Issa åkte med var fin och jättesöt. Det var assvarmt. Robert kom med Emma. Emma hade en ful lila klänning, hade hoppats på att den skulle vara ful. Robert var i alla fall fin. Såklart. Det var segt. Skönt och svalt inne i arenan. Maten var helt okej men jag blev förskyld under middagen någon gång. Nice då. Var visst nära att gråta men höll det inne. Soran Ismail var underhållning innan efterrätten. Han var asbra. Roligast på hela kvällen. Sen var det dans. Så jävla tråkigt. Jag ville hem och dö. I alla fall sova. Eller se på Live In The LBC (bästa dvd:n som finns i hela världen!). Fick i alla fall åka hem tillslut. Var nära att stupa i säng med balklänningen på.

Dagens låt på hjärnan som faktiskt är lite bra: Judas - Lady Gaga