tisdag 27 december - Jag saknar mina vänner. Tiden på gymnasiet. Tacke me back. Eller? Jag bläddrade igenom bilder från förr och dessa meningar ilade genom mitt huvud. Det var veckor sedan nu. Med inbillad glädje jag nu lagt åt sidan. Ja, jag har känt saknad hela hösten. Mer eller mindre. Men nu... Jag lämnar dessa fina minnen inom dess ramar. Jag går vidare, och det med bestämda steg.

 

Nä, seriöst nu. Jag har varit så himla arg. Jag grät i natt framför Tumblr och jag grät idag under promenaden. Någonstans där omvandlade jag det till ilska. Jag är fan inte vek. Bara lite sårad. Mina jäkla vänner. Det är bara en stor jävla lögn. Jag står inte ut mer. Kan inte låtsas längre.

Jag har ett par vänner, de är schyssta, kan vara sköna att umgås med, och jag uppskattar det verkligen. Jag slipper gå ensam. Men det är också en lögn. Jag litar inte på dem. Inte det minsta. De dissar mig. Ljuger för inget. Över småsaker och jag är bara så jävla less.

Nej, jag vill ha dem alla kvar. De är bra umgänge när man väl ses, de är schyssta. Utan dem skulle jag vara ännu mera ensam. För det är just det jag känner, ensamhet. Det känns som om jag inte riktigt hör dit ändå, att jag glöms bort. Hela tiden. Så trots att de får mig att känna mig lite mindre ensam är det också de som får mig att känna mig just ensam.

Och faktum kvarstår. Jag litar inte på dem. Jag vågar inte. Hur bra de än skulle vara på att ta hand om känslor och hemligheter, så vill jag inte öppna mig upp för dem. Inte när det känns som att de inte ens orkar bry sig tillräckligt för att komma ihåg mig.

 

Men det finns två personer jag litar på. Som jag vågar ge mina ord. Som jag vet bryr sig på riktigt. Två. Det är mina riktiga vänner. Jag kallar dem nära. Om det är något känner jag att jag verkligen kan vända mig till dem. För de är redo att lyssna. Att det tog till idag att inse det är ju som det är, men bättre än aldrig.

Lättnaden som vällde upp inom mig. Jag har nog vetat det ett tag, men inte vågat ta bort spärren. Men idag lyfte jag undan den.

Lirre och May. Jag litar på dem. Jag vill ge dem min tillit. De är mina riktigta vänner. Det spelar ingen roll om de har någon de värdesätter mer än mig, för de lyssnar på mig och de bryr sig och det är allt som räknas.

 

Det finns ytterligare tre personer som jag litar på. Fast på ett annat sätt. För att jag vet att de alltid är villiga att finnas där för mig. Alltid. Jag älskar dem så otroligt mycket, trots att jag ibland också kan ta dem för givet. Och jag vet att de älskar mig, trots att dessa ord faktiskt aldrig uttalas inom våra väggar. Jag fattar inte hur jag kunnat intala mig annat tidigare.

De är min familj. Min mamma, min pappa och min lillebror. Jag älskar er ♥

 

Så fem personer har mina fulla tillit. Fem underbara personer. Tack, för att ni finns.

 

Jag borde sluta där, men jag måste få ut min ilska. De andra. Kim, Alex, Eddie, Emelie... Fina personer. Schyssta. Kul att umgås med. Jag låter det gärna vara där. De är inte så nära vänner. Och jag litar inte på dem. Jag vågar inte ge dem min tillit. Jag vill inte. Men de jag litar minst på heter Link och Issa. Schyssta personer som är kul att umgås med. De skulle kunna vara nära. Jag tror inte ens de vet själva hur många gånger de sårat mig. Men jag är stark. Jag kan gå vidare. Jag kan förlåta. Men jag är så jäkla less. Jag har fått det bevisat för mig så många gånger. Can't dare to trust them.

De behöver inte vara där alltid, bjuda med mig, whatever. Jag tvingar dem inte, det är deras val. Även ett bevis på att jag inte är mycket till vän. En äkta vän ställer upp. Vi säger att de hellre vill hänga med någon annan, och okej, jag accepterar det. Men säg då det istället för at disssa en! Fan. Visst, man kanske blir lite ledsen av att få ett nej, men vad de tydligen inte fattar är att det gör tusen gånger ondare att bli dissad. Ignorerad. Like,

"She's not even worth to get a 'no' from me".

Tror att allt löser sig genom att,

"Äh, hon får veta efter det hänt, för då går det ändå inte att göra nåt åt det".

Tror nu jag är dum? Det är jag fan inte! Jag är så jävla arg. Jag gråter. Det är skit. SCREW YOU!