vogue spain

torsdag 25 november - Bara-bild-dagen. Det tycker vi är fint. Blev till och med klar med något. Eller, typ. På Bildestet är man ju sånna perfektionister, det finns alltid något som kan göras bättre när man är "klar"... Jobbigt.

Och jobbigt när Robin inte ser en. Jag menar, hur ska jag annars kunna ge honom värsta flirtsmilet (är tydligen oförmögen att le peddosmile, jag är tydligen för söt)? Som i matsalen idag. Såg honom sekunden efter jag blivit lättad över att han inte var där (trodde jag). Har inte förlorat än då... Men åh! Jag SKA ge honom det där goddamn smilet!
Link: "Men vad gör han här?" (as Robin walks out of the matsal)
Jag: (vet inte vad jag sa... jo) "Men han såg ju inte hit! Det gills inte!" (bla bla) (till Issa)
Link: "Han ser ut som bassisten" (Max Green alltså)
Jag: "Han är bassist" (smile)
Link: "Jo, men också trummis väl?"
Jahadå! Och han är snygg. I mössa. I hästsvans. I utsläppt hår. I näspiercing. Med fula trumminer som är roliga. Med Converse. Med fula Nike... Alltid. Så störande. Snygga killar som Robin ser helt enkelt alltid störande bra ut... Damn asså.
Grymt likt Robin. Man skulle praktiskt taget kunna tro att det är han. På riktigt. Lovar:
Och så åkte vi buss till den andra skolan. Hittade Alex och gav honom ett inbjudningskort till Kims och Issas fest den 18 december (så nu vet ni, jag är också bjuden). Vi skulle ju till musikrummet. Det fanns inga trumpinnar. Aldrig att jag spelar med fingrarna. Så jag fick pennor. Jaha. Ihh. Läskigt, riktiga trummor. Vågar inte, går inte. Men så spelade jag ändå. Testade ett beat bara. Mycket till spel då.
Jag är med i ett band. Blev det idag. För idag "spelade" jag ju, innan var det ju bara prat. Audition typ. JB. Nu måste vi skriva en låt. Och hitta en gammal låt att göra en cool cover på.
Det var därför jag och min bror satt vid Guitar Hero större delen av kvällen. Träna på trummor. På freeplay. Älska Losing My Religion - R.E.M! Jag försökte med The Flood - Escape The Fate. Men metalcore är så jäkla svårt. Fullt med drumtabs-papper i min brorsas säng. Jag SKA lära mig. Trummor vafan!

Min ätstörning. Jag vill inte kalla det så. Jag tycker ju bara inte om mat. Mat är äckligt. Glass, bröd med smör, kall grön sallad, tiokronorshamburgare på McDonald's och drickbart (juice, men inte apelsin, mjölk, isklallt vatten, Coca Cola, dricka...) det är gott. Allt annat är egentligen äckligt. Det har blivit värre. Det går ju alltid upp och ner. Berochdalbana. Men nu går det spikrakt neråt. Mat är äckligt. Och jag är törstig jämt.
Mamma vill ta mig till en läkare. Pappa undrar vad det är för fel. Jag tänker att det säkert bara är normalt.
Jag menar, jag är ju inget skelett. Jag har inte anorexia. Då är väl allt normalt bara? Fast nej... Det känns nog inte helt sant.

Hata att vara fattig. Hej.