onsdag 13 maj 2009 - Jag kände igen hans ryggtavla som idag var klädd i en mörkblå t-shirt och hans kepsprydda huvud. Det var i matsalen. Så ovanligt. Not.

Så. Mina tre vänner sätter sig vid ett bord snett emot det han satt vid. Jag går fram och sätter mig vid den sista lediga platsen vid vårt bord. Om jag bara kollar lite till vänster skulle han kunna se mig rakt i ögonen, men han sitter och stirrar ner i sin tallrik.
Han reagerar när jag sätter mig. Han kollar mot mig. Inte mitt ansikte, nej, utan på mina händer som jag har i knät under bordet? Mina skor? Jag vet inte.
Jag har också Converse, mönstrade gråbeigea. Han har sina ljusa, de som är smutsiga.
Jag började le. H märkte det. Z också. Inte E.
"Vad fnittrar du åt?" frågar hon. Men istället för att vänta på ett svar vänder hon sig om och ser honom snett bakom sig.
"Jaha" säger hon som om det är självklart. Vilket det också är.

Jag kunde inte låta bli att iakta honom lite diskret. Det var svårt att låta bli. Först satt han bara där, han hade ätit klart men väntade nog på sina kompisar. Men sen gick han. Bara för att lämna brickan och sedan komma tillbaka. Till en början blev jag väldigt ostadig på händerna, det kändes som om hela jag skakade. Om jag hade varit hungrig innan kunde jag inte känna av det nu, men jag åt ändå. Panerad fisk var det. En gång såg jag att han kollade mot mig men vände blicken ner i bordet när han såg att jag märkte.