johnny's bird

onsdag 5 augusti - Lendiver stories: The Last Stop.
With: Colin Payne, 16 / Blake Precaido, 18.
Augusti 2005, New York.

Ett stålfärgat tåg stod tyst och stilla på ändstationen i väntan på att få startas. Dörrarna stod öppna så att den svala kvällsluften kunde fylla vagnarna. Än syntes ingen passagerare till.
I öppningen till en av vagnarna satt en kille iklädd ljusa slitna jeans och en svart munkjacka med luvan över huvudet. Hans ljusa kastanjefärgade lugg hängde ner över ögonen. Han såg upp efter att ha stirrat ner i marken en lång stund, och upptäckt ett hål i hans ena Converse-sko. Ögonen svepte över stadens svarta silhuett för att sedan fästas på den mörkblå himlen.
Han suckade kort och vände ner blicken igen, såg än en gång ner i marken och spottade. Därefter såg han sig omkring men inte en själ syntes till, perongen var öde. Kanske satt någon trött person inne på stationen och väntade. Han började gräva i fickan efter sitt cigarettpaket, hittade det och tog ut en cigarett som han sedan tände och rökte.
Efter en stund fimpade han den. En joint hade varit att föredra men han hade rökt sin sista kvällen innan och inte fått tillfälle till att köpa nytt gräs. Hans pengar var slut och relationen till sin mamma var långt ifrån på topp. Det hade gått en vecka sedan han senast var hemma, istället hade han hängt med Blake. Men just ikväll orkade han inte träffa någon över huvud taget, speciellt inte Blake. Blake skulle på nån fest med någon tjej han nyss träffat. Typ igår. Inget han hade lust med att följa med på i alla fall, han hade fått nog med ligg och dricka på ett tag nu. Speciellt efter gårdagen. Det tog bara emot just nu.
Där på tåget fick han tid till att tänka. Bara vara för sig själv ett tag. Gå igenom och rensa saker från hans huvud. Komma till insikt, kanske. Slippa Blake.
Blake. Han hade egentligen bara fått honom att dra sig in i en massa skit och droger. Hur fan hade det hänt?
Om han aldrig flyttat från Lendiver, om han vägrat lämna sin pappa och bror. Om han aldrig hade bosatt sig med sin mammas nya familj i New York. Nej, han kunde svära på att det hade varit bättre. Eller om han bara hade hamnat på en annan skola, sluppit träffa Blake.
Efter att han lärt känna honom hade allt mest bara handlat om bråk, droger och, självklart att ligga. Alla dagar innehöll en dos av vardera. Eller mer. Först käfta upp sig mot överklasskillarna som man så innerligt skulle hata, töntarna, lärarna, vilka fan som helst. Sedan det viktigaste; få tag i droger av alla dess slag och knulla med alla tjejer man såg. Eller försöka. Det var allt. Det enda som fanns. Skolan skulle man helst skita i också.
Så hörde han steg bakom sig, inifrån vagnen. En djup mansröst tilltalade honom:
"Ey, you can't sit here. The passengers will arrive any minute."
Han mumlade ett svar och reste sig utan att se på mannen som tilltalat honom och gick mot en av bänkarna längre bort. Mycket riktigt började folk strömma in och ta plats på tåget han just lämnat. Han la sig ner på en av bänkarna till det blivit lugnare igen. Blundade. Han skulle precis ta fram ännu en cigarett när han kände mobilen vibrera i fickan.
Displayen avslöjade att det var Blake som ringde. Han vet inte varför han svarade, han hade lika gärna kunna låtit bli. Han tryckte på 'svara' utan ett ord i följd.
"Where the hell 'r you?"
"Out" - monotont.
"Ey, 'r you comin' or what?"
Uppenbarligen både påtänd och full.
"No..."
"Ey, wh'not? It's fuckin' crazy here!"
"Yeah, good for you"
"Hm.. Ey, what's up man?"
Han lät bli att svara och det blev tyst för en stund. Men Blake fortsatte:
"Well, you're coming?"
"No"
"Pussy!"
"Mmh"
"Ey, not my problem... You're such a retard, y'know!"
Han la på. Orkade inte prata med Blake. Ville inte höra hans röst. Ville bara försvinna ett tag.
Sen somnade han där på bänken. Jävla skitliv.
_____________________________________________________________________________________

Så där. Det där var ett kort utdrag av vad jag kommer kalla Lendiver Stories (har en kategori för det). Så om det står Lendiver Stories har det inget med mig och mitt liv att göra utan det är bara ett fictional utdrag. Just den här delen kom jag på när jag satt på Lidingöbanan och såg ett tomt tåg med dörrarna öppna. Jag tänkte:
"Där kan man ju sitta"
Haha. Sen placerade jag Colin där. Hade egentligen tänkt skriva på planet, och en annan del men hann inte det på de 40 minuterna uppe i luften. Skriver det ändå, någon dag senare. Det är mer kärlek och mycket mindre dysterhet, men handlar också om Colin. Det är min favoritkaraktär, hehe. Kanske blir imorgon. God natt!

English:
Lendiver stories: The Last Stop.
With: Colin Payne, 16 / Blake Precaido, 18.
August 2005, New York.

A steel coloured train stood quietly by the last-stop-platform on this route, waiting to get started. The doors were open so the cool evening air could fill the carts. Yet there were no passengers to be seen.
At the open doorway of one of the carts sat a guy wearing light jeans and a black hooded sweatshirt, with the hood over his head. His bright chestnut bangs hanging down over his eyes. He looked up after having stared down at the ground for a time, and discovered a hole in one of his Converse shoe. His eyes swept over the darkened city skyline and then attached to the dark blue sky.
He sighed shortly and turned down his eyes again, looked once more into the ground and spat. Then he looked around but not a soul in sight, the platform was deserted. Maybe some tired person was waiting further down the platform. He started digging in his pocket for his cigarettes, found them and took out a cigarette, which he lit and smoked.
After a while he stubbed it. A joint would have been preferable, but he had smoked his last the night before and hadn't gotten the opportunity to buy more weed. He hardly had one single buck left and the relationship with her mother was far from the top. It had been a week since he had been at home, instead, he had been hanging around with Blake. But tonight he didn't feel like seeing anyone at all, especially not Blake.