fredag 15 januari 2010 - Den 14 maj stod Emil med ett par kompisar vid kiosken nära Estetkorridoren. Det är den enda gången jag har sett samhällare bara stå där. I alla fall de. De skulle bara står där om det skulle vara så att de snackade med en estet. Men det gjorde de inte. Så varför stod de där? Jag har aldrig, varken förr eller senare sett Emil stå där. För att jag brukar vara där?

Nu när jag skriver min novell läser jag min gamla dagbok och inser saker som jag inte såg förut. Ibland låter de mer relevant än vid andra tillfällen. Som nu, jag känner att det inte alls behöver vara som jag tror, men det är fullt möjligt och jag hoppas att jag har rätt.
Kanske var Emil mer medveten om mig än vad jag trodde. Det förklarar vad som hände i biblioteket senare samma ovannämnda dag. Vem skulle annars reagera så efter att jag en gång tittat lite på honom i matsalen? Den 13 maj. Han lade ju faktiskt märke till mig direkt då jag satte mig. Han såg på mig. Det var den dagen då jag verkligen märkte att han visste att jag fanns.

I alla fall, den 14 maj. Jag gick förbi bakom honom när han stod vid kiosken, vilket var mycket sällsynt att han gjorde. För sen när vi kom tillbaka till ljushallen satt han vid ett bord med andra i hans klass (fler än bara de han stod med först). Tänk om det var så att han visste, eller skulle kolla om det var så, att jag brukar vara i Estetkorridoren. Och att de sedan gick därifrån när de fått det bekräftat. Det är lockande att tro på.