Appearently I can't see reality

onsdag 5 maj 2010 - Något gör detta till en konstig dag. Kan egentligen inte sätta fingret på vad, även fast jag kanske har en aning.

Jag tycker om Link som kompis. Men jag hatar när hon kallar mig liten och tjejig. Som om jag inte är tillräckligt cool eller något. Ja, jag kanske är tjejigare än henne och t.ex. E, men jämför man med en typisk tjejig tjej så... Nej. Jag är en människa, och jag är unik. Men nu klagar hon på min musiksmak också. Fjortismusik och Miley Cyrus. Vad är fjortismusik? Jag lyssnar inte på fjortismusik! Miley lyssnar jag visserligen på ibland, men vad spelar det för roll egentligen? Det säger ju ingenting om mig som person. Ibland känner jag för att lyssna på catchy pop, och ibland på rock och metalcore. Jag föredrar faktiskt rock och metalcore, min favoritlåt för stunden är Cries In Vain ♥ Älskarrrrrrrrr den. Bullet For My Valentine är det. Räknas det som fjortismusik eller kategoriseras de under Miley Cyrus? Hurr. Och jag ska till Pier Pressure för fan. Mitt favoritband må vara det töntstämplade Tokio Hotel, men och? Kommer Z undan med det eftersom hon lyssnar på hårdare musik i övrigt? Tycker Link att jag är en wannabe bara för att jag inte har rosa hår och inte klär mig särskilt utstickande (men rock-chill-grunge-stilen in my ♥).
Det sårar mig lite även fast hon kanske skämtar. Bara för att jag sa att jag inte gillar screamo. Vilket inte Z gör heller, FYI. Förresten gillar Link Hannah Montana också. So fuck you.

Gick på stan med E efter skolan. Var på mammas jobb och åt lite. Gick runt på stan själv och försökte hitta idéer till vad jag kan ha på mig på skolavslutningen. Trots att jag bara slutar tvåan vill jag gärna vara lite snygg och fräsch.
Tänkte mig detta: Svarta skor med snörning och lite klack, ett oversized vitt herr-linne med tryck alternativt en t-shirt från Carlings, ett guldfärgat halsband och sedan ljusa, lite slitna jeansshorts till det. Schnyggt! Tänk festival, lite rock, lite chill.
Läste på Facebook att Robin var sjuk. Så jag slutade förvänta mig att han skulle komma på musikesteternas spelning på Folkets Park, som jag och H bestämt oss för att gå på.

Folkets Park då. Det var tydligen en frågesport. De spelade filmmusik och man fick frågor under varje låt. Man satt vid bord. Det kändes lite småpinsamt att gå dit eftersom vi egentligen inte har någon som helst relation till någon av musiktreorna, men det var rätt värt ändå. H och jag fuskade. Sms:ade min brorsa om svaren vi inte kunde, haha. Så well... vi vann inte. Men det gjorde inget, eftersom Robin var där. Snyggot. Han ser muppig ut i den där gubbkepsen. Men en söt mupp. Han spelade både trummor och bas. Hans föräldrar satt bakom oss. Det vet jag för att han gick och pratade med dem. Fast jag märkte knappt att han gick förbi och var bakom oss. Det var H som sa det, annars hade jag aldrig märkt det.
Det var han som avslöjade de rätta svaren sen också. Han lät söt. Inte den där självsäkerheten som han hade i april då han spelade med sitt band. Äh, han lät som man gör när man pratar inför grupp. Eller typ som jag och andra ovana. Småhack på vissa ord och små "felsägningar". Fast ändå lite självsäkert. I dunno.

Följde med en stund till H sen. Mina föräldrar hämtade mig. Hade inte tänkt säga något om Johans fest förrän senare men insåg att det krockade med firandet av min kusins student, så jag fick lov att säga det.
Sen blev jag sur. Försökte berätta lite om Robin till mamma (känns ju ändå lite som Emil-ending när det gäller det. Och vad spelar det för roll egentligen? Halva klassen vet ju ändå så) men hon verkade ju inte ens intresserad. Var det inte hon som sa att man kunde komma och prata med henne? Hon verkar inte intresserad av något i mitt liv. I mitt riktiga liv. Det som betyder mest. Nu snackar jag verkligen inte bara Robin här (han är ju bara en kille som jag inte ens känner) utan om allt. Jag känner mig ensam igen.

Kan inte låta bli att känna mig utanför ibland. Allt känns så ovärt, meningslöst. Hela livet. Jag kan ju inte ens se verkligheten.

Jag är verkligen inte mainstream. Jag känner mig bortglömd. Vart är alla sagor om oss?
Trackback