NOTHING IS MEANT TO BE: onsdag 19 maj 2010 - När orden än en gång flockas i min hjärna. De vill så gärna komma fram men blir bortglömda innan de nått pappret med pennans spets. Det finns där, den röda tråden, visst. Men de perfekta meningarna, de som följer varandra så fint tills de blir en fullbordad text med en skymt av den poetiska ådran som ligger bakom varenda liten ordbildnad, de vill inte komma fram då jag äntligen har tid att släppa ut dem.

Jag är trött nu. Var halvt glad imorse tills dansen var slut (bara för att jag mådde scheisse därefter känns det som om dansen gick sämre än igår också. Jo, det gick sämre idag, dansade in i en person, annars satte jag nog alla steg, men ändå, känns inte bra). Klockan 10:00 var det idag, och min klass var och kollade, the dearest of them all. De satt längst fram, såg dem alla och de såg helt allvarliga ut. Ni vet inte hur jobbigt det kändes, speciellt då det är mina närmsta vänner. Och vår dans är ju inte direkt tråkig, den är kul och ös. Det är i alla fall vad den ska förmedla, glädje och vinnarkänsla (eller sport på tv egentligen). Att de satt helt allvarliga fick mig att känna mig skitosäker.
Försökte vara glad efter uppvisningen. Men all optimism försvann spårlöst, allt det goda var som bortblåst. En stor del av livslusten också. Ville inte gå och äta, så jag lämnade mina vänner och gick ut i värmen i stället. Tog en kort promenad med ensamheten. Bara jag och mina färgfattiga tankar i sommarsolen. Underbart men samtidigt vidrigt. Tankarna vesrus solen mot huden. Ingen undrade vart jag varit då jag kom tillbaka, och ingen såg att jag var nedstämd. Känner mig väldigt omtyckt. Not. Bara Link vågade fråga hur det var, men då vågade jag inte säga något. Fuck me.
H sa inte ett enda ord till mig, men sen då E kom började hon prata och skratta, men fortsatte undvika mig. Mina vänner brydde sig inte. "Vänner". De ba "Damn, B ser sur ut, better avoid her and hang with the happy people". Så känns det i alla fall. Jag känner mig helt betydleselös och övergiven. Jag mådde dåligt. Kan ju säga att det inte blir bättre då jag blir dissad av de enda jag har.
De är jättesnälla och roliga allt som oftast, men det är ju rätt uppenbart vad som saknas. Sympati, deep talk, riktig vänskap, starka band, viljan att finnas där för varandra... Hallå, någon sådan vän förtjänar jag väl?

Vad är det för mening med att leva?
Livslusten, kan man se den? Jag känner att den avtar. "Hej då människokropp, så syns vi kanske aldrig igen, puss!". Jag kände mig dissad. Jag blev dissad. Inte så konstigt att jag stänger in mig själv ännu mer då. De känns ju som att de inte ens är intresserade av närmare vänskap, att finnas där för varandra. 
Stack hem utan att säga hej då. Ville hinna med den tidigare bussen. De bryr sig ändå inte. Riktiga vänner alltså.
Försökte prata seriöst med H för inte så länge sedan, blev lite svag på rösten because of reasons, men hon satt bara där och sa absolut ingenting. Tack. Jävligt mycket tack. Det får ju inte alls en att känna sig mer dum. Vad tror de man undanhåller alla känslor för?
Hon sa inget om dansen nu heller. Man måste typ dra saker ur henne. Visst hon mår dåligt, hon har en ätstörning. Eller "kind of ätstörning" som hon sa. Men vet ni? Jag har levt med en "kind of ätstörning" i hela mitt liv. Det har gått upp och ner, mest varit endast tankar snarare än agerande. Har försökt att äta så lite det går i perioder, men sedan inte orkat och bara haft tankarna över att jag är fet, inte tillräckligt smal och borde äta mindre skit. Hösten 2008 var det värst. Och vet ni? Det är helt sant. Trots att jag inte är smal som en sticka så är det sant.
Helt otroligt va? Vem hade inga som helst kompisar i skolan undre tre års tid? JAG! Det var jag och mina tankar. Observanten. Tre år gick, många dagar yttrade jag inte mer än ett ord. ETT ORD! Ingen fattade att jag kanske behövde hjälp, inte ens jag och jag kämpar fortfarande med det sociala helt fucking själv. Det är också helt sant. Vem säger att mina problem är mindre viktiga och jobbiga bara för att jag inte sökt hjälp och gått till BUP?
Mina vänner kanske också mår dåligt ibland. Men då döljer de det helt, så uppenbarligen vill de ha det såhär. Ytliga relationer som hittar på skumma saker ibland. Oftast är det mer prat än action dock. Jag har också varit en sådan som döljer mitt dåliga mående, men jag är så jävla less på det nu! Men mina "vänner" ser det inte ens då jag visar min nedstämdhet. Fucking hell.

Plus utanförskapet, trots att jag faktiskt har vänner nu. Jag är så jävla känslig mot sånt här efter högstadiet (läs ovan). Så här ser det ut: Z ♥ Link, och jag försöker smälta in i deras gemenskap, men känner mig mest som ett skräp som är i vägen. Sedan har vi E. E ♥ Z och Link och har inga problem att bli ett med dem. Tydligen är jag inte tillräckligt awesome. Jag känner mig lite outsider och försöker hänga med ändå, medan H bara står på sidan om (tråkigt nog) eftersom hon inte riktigt gillar Link. H ♥ E, så då E lämnar Z och Link går hon till henne. Då har vi parbildningen där jag är femte hjulet. Z ♥ Link och H ♥ E. Och jag blir utanför. Rolit assow!
Jag tycker att E visselrigen kan bli lite too much ibland, men jag vill absolut ha henne som vän. Och H var roligare förut. Hon är så tyst nu, man frå dra ur allt som sagt. Fattar ju att hon mår dåligt, och jag vill att hon ska bli bättre. Verkligen. Because this sucks.

Förlåt.