lördag 22 maj 2010 - Jag tror att jag är paranoid. Skratta inte, för jag är helt jävla seriös. Nu pratar jag inte lite, utan sjukdomen på riktigt. Insåg det idag. Paranoid. Jag känner mig helt ärligt sjuk. Det första jag kommer ihåg är i sjuan, det var då det började. Sedan dess har det gått upp och ner. Det började smått och växte mer och mer. Sedan i nian fick jag nog, det var då det var som värst. Jag försökte verkligen att jobba bort det. Sedan har det mest varit från och till.

Jag har nu märkt att det är mycket mer än att jag bara tror att personer på bilder ser mig. Det är sjukt. Och grymt jobbigt. Vissa bilder är värre än andra. Som Tokio Hotel och Fall Out Boy. I nian blev jag jättespänd om jag såg en bild eller poster på dem. Jag blir oerhört medveten om mig själv. Varenda ord jag yttrar, varenda rörelse jag gör, varenda andetag jag tar. Så himla jobbigt! Har blivit tvungen att vända på tidningar och täcka över bilder på grund av detta.
Det här är första gången jag nämner det. Har bara vågat tänka det innan, eftersom jag känner mig så himla onormal. Det värsta är att det liksom inte går att få ur huvudet, försöker ignorera det ibland men det försvinner aldrig helt. Vet inte vad jag ska göra... Ingen skulle ta mig på allvar om jag berättar. Kanske mina kompisar - om jag börjar gråta.

Men att vara paranoid är en psykisk sjukdom. Det är något som sitter i huvudet. Men detta kan inte vara en inbillning! Det är för jobbigt. Det har ju hållit på i fem år. Varför har det inte försvunnit då? Det är sjukt! Hatar det verkligen.