söndag 20 juni 2010 - HIM - 21:30-22:45 (finland)

Vi lämnade alltså Paramore och begav oss tillbaka till Black Stage. Vi försökte få plats längst fram och det var nästan möjligt på vänster sida, ett par personer som stod framför oss bara. Nu väntade alltså festivalens sista och längsta spelning. Medan vi stod där och väntade (och fick lov att beskåda det tråkigaste och sämsta soundchecket jag varit med om på en pro-stage).

Nu måste jag erkänna en pinsam sak... Jag var nervös. Innan. När vi stod där och väntade. Hela dagen faktiskt. Det låter jättetöntigt och konstigt men det är sant. Jag försökte föreställa mig HIM och framför allt Ville på scenen på riktigt men utan vidare resultat. I och för sig har jag inte så stor koll på hur resten av HIM ser ut, förutom Ville och han i dreads. Just det, var ju nervös över att få se Ville på riktigt. Jag menar, han som fått mig att bli småkåt, och som jag pratat om en massa innan, speciellt med Kim som påbörjade en diskussion om att han egentligen var min pappa och jag var hans okända, hemliga dotter. Ville, den snyggaste och sexigaste mannen över 30 och hetast i Finland, no doubt.

De var lite sena (precis som Paramore också hade varit). Men de kom. Fyra män som placerade sig vid var sitt instrument: trummor, keyboard, bas och gitarr. Det vanliga (hade dock inte någon aning om att de hade en keyboardist, hah). Sedan kom Ville. Lite gammal men inte en dag över 33 (komma fem) år. Lite skäggig men ändå fin, snyggt smal och glad. Glad! Hade nästan förväntat mig en ganska allvarlig, trött Ville. Uttråkad också. Men han log stort!
De flesta av deras låtar har texter som är emo i huvet och är väldigt olyckliga. Ingen låt som helst är glad! Dock väldigt bra låtar.

Och Villes stil var snygg. Nästan lite Robin-stil men ändå inte. Känns sjukt fult att jag har kallat Robin för Ville nu. Ja, ni ser på bilden hur han såg ut. Först hade han en kavajliknande jacka och luvan ovanpå mössan. Slappt. Men jag gillar det! Jättemycket! Ville! Men man såg inte håret, hoppas han inte har klippt det kort!
Ah! Ville Valo är het. Tog ett tag innan jag insåg det. Kring första juni. I fell hard. Hur awesome är det inte att få se honom på riktigt efter 20 dagar då? Med Tom Kaulitz fick jag vänta nästan tre år. Fick inte ens se honom i dreads.

Men Ville... Minns att jag satt mellan Z och H på en lektion i skolan. Vad var det? Slutet av januari, början av februari... Vi hade Historia. Tidigare den dagen hade H och jag googlat bilder på Ville Valo för att jag tyckte att en kille i musikestet var lite lik honom (Robin).
Jag: "Du vet han som spelade brat...?"
H: "Jag vet inte vem det är..."
Jag: "Va?! ... Hm... Men han är i alla fall lite lik Ville Valo. Han som sjunger i HIM"
Så på Historian när Z var med tänkte jag fråga henne. Hon borde ju veta vem det är.
Jag: "Z, du borde veta vilka HIM är?"
Z: "Ja!"
Jag: "Och Ville Valo..."
Z: "Ja!"
Jag: "Du vet han i estet, han som spelade brat i sceniska, är lite lik honom"
Z: "Ja... Kanske. Jag tror han heter Robin (...) men Ville är snygg! Inte nu men förut, när han hade halvlångt hår... Och mössa!"
"Mmm..." suckade jag och tänkte på Robin i stället. Var ju inte alls intresserad av Ville Valo då.
Hah. Så kan det gå. Det var ändå jättelänge sedan. Sedan fick jag tre HIM-låtar av Z som jag lyssnade på under sportlovet. Resten är historia.

Hans leende är underbart ♥



Tillbaka till Frihamnen den 20 juni. De började spela när alla var på scenen. Kanske sa Ville hej först. Minns inte. Deras intro var minst sagt mysko, det var innan de kom ut på scenen. Men seDAn... LOVE! Sedan är det ju så att de har ett album som släpptes förra året som jag inte hade någon aning om att de hade. Screamworks: Love In Theory And Practise. Damn good då! Not! Men som tur var spelade de inte mer än fyra låtar från det. Av 15 totalt. Och det var inga dåliga låtar heller.
Men damn! Blev riktigt pissed på ett par tjejer bakom oss som skrek "Ville!!" varje gång det var paus mellan låtarna och Ville pratade. Man hörde ju knappt något. Hans mikrofon var dessutom väldigt låg. Uppfattade bara några enstaka ord när han pratade. Diggar tjejen precis bakom mig som skrek att de skulle hålla käften. Synd att de inte lyssnade.
Men Ville log och skrattade ofta. Hans skratt är älskvärt! Han såg åt vårt håll flera gånger. Ofta med ett stort leende. Man kan inte låta bli att känna sig träffad även fast man vet att han säkert bara såg ett myller av händer och ansikten. Men man kan ju låtsas att man utmärkte sig och att det var mig och Z han såg. Och Kim. Vid ett tillfälle kände jag mig så himla träffad när han såg åt vänster och log så jag kunde inte låta bli att le själv. Riktigt stort.

Men HIM på scen! So fucking awesome! Underbart. Och Ville. Fan, förlåt att jag bara pratar om honom men jag crushar honom really hard just nu. Hans mörka röst... Och han är inte alls allvarlig eller kall eller något (om man av någon anledning skulle ha trott det) (men han ler aldrig i musikvideosarna, där är han bara snygg, allvarlig och graciös, damn). Han är riktigt playfull och flummar runt. Och han är 34 (nästan)! Älska (med mig) (förlåt, Z tycker jag är pervers men jag är för fan inte mer än en människa! Ah Ville, ta mig!) (okej, jag ska ge mig)! Smådansade lite. Tog pausar för att dricka Red Bull...

♥ ][=][ . ][ . ][Y][ ♥

De avslutade konserten med Rebel Yell som är en cover på Billy Idol's låt. Den är bra, en låt man kan men den får mig bara att tänka på Guitar Hero och orginalet som jag hört x antal gånger. Jag vill ju att sista känslan ska vara HIM... Aja.

Åh fan! Tack för ett jävla bra fucking slut på festivalen! HIM! Damn, damn, I love you. Er musik är fan underbar. Och Ville, rape me. Or something. KIITOS!!! Jävla asgrymma finngubbar ni är! Fan, älskar er! Asmycket! TACK! KIIIITOS! Kiitos!

Alla låtar låtar är så jävla bra men mina favoriter, mina aboluta favoriter av de dom spelade är: Right Here In My Arms, The Kiss of Dawn, Bleed Well, Killing Loneliness och The Funeral of Hearts.
Dock så är alla låtar de spelade bra. Fast de nya (markerade med en prick) hade jag aldrig hört förut. Wicked Game är också en cover men den finns med på flera av deras album.

The setlist of HIM
Like St. Valentine •
Right Here In My Arms
Wings of a Butterfly
Scared To Death •
The Kiss of Dawn
Join Me
Heartkiller •
Wicked Game
Bleed Well
Disarm Me (With Your Loneliness) •
Buried Alive By Love
Poison Girl
Killing Loneliness
The Funeral of Hearts
Rebel Yell

Men. När jag ser Ville på scenen. Det är min första anblick. Han kommer gående mot mitten. Jag frågar mig själv:
"Vill jag verkligen ha Ville? Kommer vi någonsin att träffas?"
Nej och nej. NEJ! Så svarar jag i mina tankar. Sen... Är detta han jag har crushat och drömt om de senaste 20 dagarna? Kanske. Han ser så annorlunda ut. Men han har sin charm. Den syns inte på alla bilder...
När jag ser Ville, är det egentligen Robin jag vill ha då? Är det Robin mitt huvud inte kan släppa?
Men när jag ser Robin. Som den 27 maj när han spelade i ljushallen. När jag bara vill våldta killen (yes, it's true, like you've never thought that yourself). När det verkligen känns att jag vill ha honom. Är det egentligen Ville jag tänker på och trånar efter?
Robin, Ville. Ville, Robin. Jag vet inte.

Igen. Tillbaka till Frihamnen. Vi lämnar vår plats vid scenen. Följer strömmen av människor som sakta driver mot utgången. Bort. Inget festivalområde mer. Kim, Z och jag. Pier Pressure. Fan vad bra det var! Jag vill ha mer!

Btw. Utanför. Gissa vad! Affisher. All Time Low. Stockholm 16 augusti, Göteborg dagen efter. Minns ni den där picknicken förra söndagen?
"När All Time Low kommer till Sverige åker vi och ser dem" sa jag. 16 augusti. Hade inte väntat att det skulle bli så här snart! Fan vad awesome!