the killing moon

söndag 27 september 2009 - När man drömmer så här räcker det inte att det bara var en dröm. Man vill att den ska vara verklig. Så jävla mycket!

Jag befann mig i skolan, i matsalen. Jag satt innerst vid ett bord med sex platser, H satt bredvid mig och ytterst satt Z, E eller någon annan. Det var rätt fullt i matsalen så tre killar kom och satte sig mitt emot oss på de lediga platserna mitt emot oss. Han som satte sig mitt emot mig hade på sig en turkos t-shirt. Emil. De andra två var hans kompisar. Fatta om det här hade hänt på riktigt! Det hade varit awesome och jag hade blivit förlamad. Sedan gick Emil plötsligt, lämnade kvar tallriken och brickan på bordet men kom inte tillbaka. De andra skulle gå, vi med.
Kille 1: Nu är du väl lycklig, som fick vara så nära honom igen?
Jag: Va? Vänta! Vadå igen?
Jag frågade ut honom lite och så, där man lämnar disken. Han sa att Emil blev sur och det var därför han gått iväg, men han visste inte varför.
Jag följde efter killen, frågade en massa saker. Jag kände mig lurad när jag fick veta att Emil fortfarande gick kvar och kanske inte alls skulle flytta. Jag fattade heller inte hur han kunnat gömma sig så bra, att jag inte sett honom samtidigt som jag var lättad över att han var kvar. Vi gick upp till tredje våningen, han gick till sitt skåp och jag sa något om att han kunde förklara och han tyckte det lät okej, så vi gick ner igen. I trappen låg ett block ovanpå ihopvikta kläder. Det var Emils saker. Jag tog dem och sa:
"Han får skylla sig själv när han bara lämnar dem så där."
Det var den turkosa t-shirten, kepsen och ett par jeans. Medan vi gick mot min korridor kollade jag igenom blocket. Där fanns dikter och texter skrivna och små teckningar. Det var så fint alltihopa. I korridoren mötte jag några som jag gått i samma klass som för flera år sedan och en av dem undrade vad jag läste i och självklart berättade jag allt (vilket jag verkligen inte skulle gjort på riktigt).
Jag: "Någon killes block. Faktum är att det är killen jag är kär i. Han får skylla sig själv när han bara lämnar sina grejer."
Så följde de med till något kemirum.
Där var Z, och hon fick kolla i hans block och sa:
"Ofta han kan rita"
Jag skulle svara men precis när jag vände mig mot henne slog jag upp ögonen och vaknade.

DAMN!! ATT DET BARA VAR EN DRÖM!