tisdag 16 juni 2009 - Insecure. Confusion. Osäker och förvirrad. Jag. Jag fattar inte, hur klarar jag det? Det känns som man låtsas, spelar någon annan, varje dag. Fejkade leenden och åsikter. Låtsas hela tiden. Men ingen kan se det. Fast det är klart, ingen ser väl så noga på mig. Ingen älskar mig tillräckligt. Ingen blir kär i mig. Ingen har mig som favoritvän. Det kan fortsätta i hundra meningar till.

Alla är så vana att jag bara finns där. Jag är okej, medelmåttig och ingen speciell. Bara hon där. Jag bara finns. Ingen skulle bry sig om jag försvann.
Då börjar man gråta, för att man tycker att allt är hemskt. Allt. Livet i allmänhet, jobbet, tidsflödet, det vardagliga mönstret, gråheten, att inget finns, avsaknad av allt. Meningslöst. Men då gråter man bara ännu mer för att man kommer på att det finns någon som har det värre.

"Och här står du och gråter över ditt meningslösa liv och tror att allt kretsar runt dig. Ja, det är så synd om dig."

Bara för att det finns folk som har det sämre, är väl inte jag förbjuden att må dåligt också? Ingen kan tvinga mig att vara glad då jag inte är det. Nog måste det väl vara okej att må dåligt även fast jag har ett hem, en familj, ett sommarjobb, är smal...
Jag är less. Allt känns så meningslöst! Det finns ingen regel som säger att jag måste vara glad för att jag har vad andra tycker är bra. Allt kretsar runt dig. Men faktum är att det gör det! För mig kretsar ju allt kring mig! Eftersom jag är jag. Jag kommer alltid att vara jag, aldrig någon annan än jag. Och jag känner mig misslyckad. Bara en i mängden som ingen skulle sakna. Om jag dog. Jag är inte tillräcklig någonstans, kan inget, oduglig, ful. Jag nedvärderar mig själv. Ibland undrar jag verkligen om det hade varit bättre om jag var död. Skulle nån bry sig? Förmodligen inte?

Tänk om ens kompisar, ens nära hade sett mig så här. Gråtandes i sin säng. Gråtandes över att man finns, gråtandes över allt som existerar. De kan nog inte ens föreställa sig det. Och om man offentliggör det tror alla att man bara vill ha uppmärksamhet, att det inte är äkta. Men vad vet de egentligen?

Man börjar hata sig själv för att man gråter. Över allt. Över att man finns. Jag är patetisk. Men jag har slutat gråta nu. Jag orkar inte för tröttheten tog över. Men jag vill gråta. Mer.