fashion tourist

natten till fredag 24 juli 2009 - FUCK EVERYTHING!

Mood: Som vädret.
Tonläge: Irriterad/less

Det är hemskt. Jag hatar det. Han får mig att göra saker jag är helt emot eftersom jag inbillar mig en massa saker och det enda han egentligen gör är att existera utan att i sin tur vara medveten om min existens.

Man tänker lite, blir glad för att han än en gång ska korsa ens väg (virituellt såklart) vilket får mig att nästan bli besatt eller något liknande. Och så får jag någon konstig idé, fullföljer den tills jag inser hur det egentligen ligger till och verkligheten tar över. Jag blir rädd, jag är rädd. Blir förrvirrad, ledsen och börjar gråta. Det leder till att jag blir sur och arg, på mig själv såklart och önskar att jag inte fanns. Som om det bästa vore att hoppa framför ett tåg och inte leva mer (okej, jag överdriver, jag vill inte dö).

Men jag blir bara så trött på mig själv. Känner sig som ingen alls. Jag måste sluta tro att jag är någon.

Jag sitter längst in i en garderob, jag försöker ta mig ut men kan inte för alla jäkla kläder som är i vägen. De skymmer allt ljus och allt är bara svart. Men hur mycket jag än försöker så blir allt bara som vanligt. Jag sitter fast i mörkret. Ingen ser tårarna i mina ögon. Ni litar på leendet på mina läppar istället för att se det som är verkligt. Det som gör ont.

Snart fattar jag ingenting, jag börjar nästan tro att jag drabbats av någon sjukdom.

Jag gick med i Facebook idag enbart för att se om Emil fanns. Egentligen är jag helt emot den sidan och har utan problem stått emot alla inbjudningar jag fått från diverse folk under året. Självklart fanns han där. Hans profilbild är egentligen fin men han ser mest bara ut som en sportig brat i sitt kortklippta hår, de stora solglasögonen och den gröna Puma-jackan. Han ser inte sådär sött chill ut längre, av bilden att döma. Det är ju bra, eftersom det bara gör oss ännu mer olika så jag kan ju lika gärna satsa på grungestilen helhjärtat då.

Det är bara att inse. Jag är en tönt, och han är inte det. Vi kommer aldrig att hända. Vi passar inte ihop. Våra namn passar ihop? Hahah. SO FUCKING WHAT? Det är bara namn för fan!

Det värsta (egentligen är det bra, jättebra, att det är så) är att orsaken till allt detta som pågått till och från, mer eller mindre, sedan den fjärde maj, inte har någon som helst aning, ingen vetskap alls om hur jag har det.
Det andra som är värst, och det är verkligen det, är att jag inte ens känner honom. Alls. Över huvud taget. Och ändå är det så här. Jag fattar verkligen inte.

Jag hatar dig! Nej, jag gillar typ dig. I'm kinda into you. Men jag skulle aldrig låta dig veta för då förlorar jag mer, jag menar jag får typ damp och man blir rädd för folk med damp eller besatthet, jag har typ båda. Bixie is störd, retarded med andra ord. Ah, det här suger verkligen!

Nej, Emil snälla! Jag är kär i dig! Men det sista jag vill är att skrämma iväg dig. Så läs aldrig det här.

Göm mig. Plocka bort den störda biten av mig och kasta iväg den. Sedan kan jag åka iväg, försöka vara normal. Hitta mig sen! Hjälp mig att sudda bort allt konstigt som ingen någonsin kommer att förstå sig på ändå. Ta bort allt som inte borde vara där. Allt som får mig att tappa förståndet.

You're fucking killing me!
This is fucking killing me.

Nu blir allt svart och det står "Tillfällig störning: kan pågå i några månader"

Hoppas det här i alla fall fick någon att skratta, det vore inte mer än rätt.