Ser tillbaka. Ser tillbaka till den 14 maj 2009.

Biblioteket vid lunchtid.

Han lämnade datorn, gömde sig bakom bokhyllorna för att sedan försvinna ut. Hans kompis drog honom tillbaka.

"Inte igen!"

De stannade en stund. Sedan gick de åt andra hållet istället, men kom tillbaka.

"Men hon var ju rätt snygg"

Var, är? Jag minns inte. Han mumlade något ohörbart till svar.
De var fyra nu, vid pelaren. Bakom den.

"Fråga vilket datum det är"
"Nej"

Jag tror det var han. De två andra drog sig åt sidan.
Vad gjorde de? Stod de bara där? Flummade runt och betedde sig konstigt. Som om de var obekväma.

"Ni är ju sjuka"

Sedan gick de. Jag minns inget av när vi lämnade biblioteket, bara att jag slutade tänka klart på matten efteråt.

Guys don't remember, but I do. Too well. But not enough.

Ibland blir saker inte alls som man tänkt sig, utan att man egentligen tänkte sig någonting till att börja med. Visst hoppas man, men jag har slutat att förvänta mig, medvetet i alla fall. Det blir bäst så. Sanningen är att jag visste det hela tiden, jag sa det gång på gång. Att jag var rädd, att jag visste vad som skulle hända. Men någonstans, hela tiden hoppades jag att det inte skulle bli så.
Jag hade dock aldrig trott att det skulle kännas så här. Att det skulle göra så ont.