torsdag 27 augusti 2009 - Mina ögon gör ont, de bränns. Känslan inuti mig är värre ändå. Jag har gråtit konstant inombords sen danslektionen i skolan. De tårar som synts har fallit till och från sen jag gick in genom ytterdörren. Nu vet jag bättre hur Bella känner sig i New Moon, jag vet det för jag känner samma som henne.

It will be as if I never exist

Han finns inte kvar, han är liksom borta. Syns inte, finns inte. Men det går inte att säga något sånt, hur mycket man än försöker dölja så finns det alltid spår. Det går att bränna foton och sudda ut namn, men så länge en människa har ett minne går det inte att försvinna helt.

Idag på dansen önskade jag att jag kunde svimma och falla ihop på golvet. Liksom inte kunna tänka mer. Jag var trött, hungrig och presterade dåligt redan och hela tiden kom dessa tankar smygandes men jag tvingades skjuta iväg dem för att inte börja gråta. Tro mig, jag var riktigt riktigt nära flera gånger. Varför? Emil såklart. Emil är borta. Jag kommer aldrig se honom igen. Han har bytt skola. Han har flyttat. Han... Emil Emil Emil. Hela tiden dök han upp i mitt huvud och jag kunde inte koncentrera på dansen.
Men tyvärr klarade jag mig ifrån att svimma. Jag fick ett utbrott inombords, i bröstkorgen. Allt det svarta. Bella och jag. Samma känslor, allt för en killes skull. För att han inte är här. Bara när hon är med sin vän Jacob kan hon koppla bort det onda för en stund, när jag är med mina vänner kan jag i alla fall le. Men tankarna finns där hela tiden, de går inte att undgå. Jag försöker verkligen att inte prata om honom så mycket, det måste vara jobbigt för dem.

Så, på dansen ville tårarna komma, när jag väntade på bussen, när jag satt i bussen... Jag ville bara hem och släppa ut allt. Alla tusen tårar som väntade på att få komma ut. En av dem hade redan lyckats smita. Direkt när jag klev innanför dörren låste jag in mig i badrummet och lät tårarna rinna. Känslan av att något gnager på en inifrån var med mig hela tiden, det svarta hålet.

Jag har väntat flera år på äkta kärlek, jag har väntat hela mitt liv på att någon talar om för mig att jag betyder något. Men jag har inte hört ett ord från någon, inte ens från mamma. Åh, vad jag vill att någon ska se mina tårar! Det är svårt att ha allt för sig själv. Jag är trött på att gömma mig, jag mår dåligt. Jag vill att mamma ska bry sig, se. Men inte ens sina egna familjemedlemmar kan se. Nej mamma, tydligen ser du inte allt. Det gör ont. Tårarna börjar rinna igen. Läs mina dagböcker så får ni se att det finns mycket ni inte vet om mig. Jag brukar gilla att hålla mina tårar för mig själv men jag orkar det inte mer. Jag förstår mig inte på det här. Jag var rädd för att känslorna skulle svalna under sommaren men jag oroade mig i onödan, för i stället blev de bara ännu värre och dubbelt så jobbiga att förstå. Jag kan inte kontrollera dem, they make no sense. Snälla. Emil, vart är du?

Vart vill du helst vara just nu? - Vart som helst bara Emil dyker upp.
Föredrar du "mjuka" eller "hårda" killar? - Jag vet inte, jag föredrar Emil.

Måste sova. Mina ögon bränns igen. Men hellre den smärtan än den från det svarta hålet.