avenged sevenfold in the old metalcore days, they look so emo ♥

onsdag 2 mars - Ni vet inte hur jag önskar att jag hade någon, eller något, att skylla på. Men det enda jag har är mig själv. Att glömma är mänskligt. Att glömma något man hela föregående dag tänkt att man inte får glömma är mer vanligt än vad som borde vara möjligt. Jävla Svenska-prov imorgon. Jävla jag som glömde böckerna i skåpet. Jag glömde i alla fall inte att gå till sömmerskan (anyone see my dream prom dress become reality?) för att ta mått.

Capter Four - Avenged Sevenfold

Dagens låt. Gammal pure metalcore. En historia tagen ur GT i bibeln. True story. Jag har hamnat i någon Waking The Fallen-thing... Jag som sa att jag inte gillade det albumet alls. Gillar i alla fall hälften av låtarna nu. Den första jag kom att gilla var And All Things Will End, det var i början av mitt nörderi. Tyckte också att I Won't See You Tonight, Part 1 var bra. Den är bra. Unholy Confessions också såklart. Fast Second Heartbeat är den grymmaste. Skrev ner den låttiteln på sidan av handen. Fint. Grymt fint för att vara impulsiv slarvskrivning.
Jag måste ha två album nu. Nightmare och Waking The Fallen. De står högt upp på min önskelista. Det och en tatuering. Forever. Still want it. Det är bra. Because then I will be stuck with it forever.

Vet ni, jag är rädd. Jag ser tillbaka på Tokio Hotel, ser dem nu. De känns diviga, plastiga och jag bryr mig inte om något skvaller som har med dem att göra. De känns lite sell-out. Jag är ledsen. Jag vet att de alltid kommer att betyda något för mig. Då. Allt som har med den där underbara Tokio Hotel-perioden (sommaren 2007 - mars 2010) kommer alltid att ligga riktigt, riktigt nära mitt hjärta. Blir glad när jag tänker på det. Fin kärlek glömmer man inte när den är äkta. Men jag vet också att jag har gått vidare. Deras musik tilltalar mig inte på samma sätt längre. Våra personliga musikstilar går åt olika håll nu. Det är helt enkelt så det är. Tyvärr är de gamla låtarna mer eller mindre sönderlyssnade och ni vet inte hur mycket jag hatar det. Har varit rädd ett bra tag för att detta skulle hända. Men jag lovar att aldrig... lämna dem. Helt.
Och HIM. Minns ni inte? Hur jag drogade dem i somras. Sen verkade det bara ta slut efter september. Det är inte sant. De är bra. Men jag kallade dem faktiskt aldrig favoritband, ville inte, jag vara bara kär i Ville. Jag var aldrig riktigt intresserad av själva bandet. Det var bara Ville. För att Ville Valo är het, och det var bara han. Okej, inte bara. Det var ju självklart det allra viktigaste också till att börja med. Musiken. Tro inget annat. Men det hela bara svalnade i höstas. Jag märkte det inte ens. Men nu har jag sett det en lång stund. Det bara försvann.

Därför är jag rädd, så himla rädd, över att Avenged Sevenfold ska glida ifrån mig. Jag vet att det kan hända, men nej... Jag vill verkligen inte. Jag vill ha tid. Längre tid. Med dem. Fattar ni att det bara har varit några månader nu? Det är ingenting jämfört med vad jag vill. Jag vill ha år. Jag kallar dem mitt favoritband. Jag vågar det. För det är sant. Ni har aldrig sett hur mina ögon lyser. Tror ni verkligen att alla randoma leenden titt som tätt är för att fånga de i närhetens uppmärksamhet? Det är äkta, jag kan helt enkelt inte låta bli. Det går inte när den där glädjen helt plötsligt dyker upp helt enkelt. Jag känner mig faktiskt som ett fån där jag står och ler åt "ingenting", samtidigt som jag känner mig så grymt stolt så som bara ett fan kan vara. Och folk blir nyfikna, frågar vad det är i hopp om att det är något kul, vilket det är för mig, men de skulle aldrig förstå.
"Jaha, bara det" liksom. Men för mig är det inte något 'bara', för mig är det något grymt viktigare än så och det är bara ett fan av något kan förstå. Den där glädjen av att höra Matt's röst, Jimmy's röst, even Zacky's röst ;) Gitarrriffen. Trumbeaten. Basslagen. Orden. Och det bästa... Kombinationen av allt. Höra deras verk. Se dem spela. Se dem röja på scen.
Jag är så rädd att förlora allt det. Om det händer... Jag tänker på det skulle kunna hända, hur jag skulle kunna tänka tillbaka och fnysa åt allt. Att de bara var tillfälliga, att de inte räknas längre. Att jag kommer skratta åt hur patetisk jag var som "älskade dem till oändlighet". Oändlighet, pfft, jo säkert lilla sucker!
Men jag vill ha dem. Länge. Längre.
Jag kan inte tillåta mig denna oro längre. Det är en onödig oro. De finns nu och jag ska ta vara på det vare sig jag bara kommer gilla dem året ut, eller tills jag dör. Jag har dem nu och jag hoppas så innerligt att de stannar. Länge. Längre. Så mycket längre.
Jag älskar att ha dem här. Det bara är så.

Tänkte att jag kanske skulle... what if... liksom... Fasta. Låta dem vara i... en månad. För en månad är praktiskt taget ingenting jämfört med evigheten. Jag vill bara se hur jag klarar det. God, jag vill inte! Men okej, jag gör det. Tar bort dem för en månad. 12 april. Då. Jag gör det, jag antar utmaningen för nu är den uttalad. Det må vara töntigt, men tänk när månaden har passerat...

Minns i oktober då jag älskade att spela Bat Country på Guitar Hero Warriors of Rock och lyssnade på Beast And The Harlot i matsalskön. Också nästan hela november, då Afterlife funnit mitt hjärta. Då hade jag ingen aning om hur de såg ut. Tänkte mig alla som svarthåriga, sångaren smal med en lätt emo-look. Som The Rev. Sen råkade jag accidently se Afterlife-videon. Tänkte länka till låten via Youtube och sedan visade det sig att det fanns en video, vilket jag inte visste. Fick lov att titta på den. Överraskad som fan. Nästan lite chockad. OMG liksom. Ofta de ser ut så?! Vad händer? Men sen lät jag det vara, fortsatte att lyssna på de där tre låtarna. Så grymt bra. Sen fick jag reda på vem The Rev var, trumgeek som jag är.

På Facebook 27 november:
Jag: And I was like "Afterlife är fortfarande awesome" (älska trummorna i den)
Smbdy we don't care about: Den var stört mycket bättre med The Rev LIVE :) ♥
Jag: The Rev?
Pinsamt Jamie! Googlade honom och tog bort kommentaren så fort jag sett att det var A7X's trummis. Fast jag fattade inte att han var död...

Take care ppl!