måndag 14 mars - Sportlovet är härmed slut. Har precis slutfört första trycket på min grå t-shirt. The Rev's trumset. Hans namn ska stå under, det blir nästa tryck. AWESOME. Detta är så himla kul!

Okej... Ut med det nu. Damn. Jag tror det håller på att hända igen, och jag vill bara kräkas på det. Kan det inte bara sluta eller?! Det är lite jobbigt, och jag kan inte uttala det under några omständigheter som helst. Det här är nog ganska oväntat. Kanske inte helt nytt för dagboken, men för verkligheten. Ibland är det lite lugnt, lite som vanligt, men mest är det det här nya som finns bakom tänkandet hela tiden.
Kan jag sluta gå runt och le eller? TÖNT! Det är så fult. Varför, varför nu? Kan jag inte lägga av med att smygkika som en liten tolvåring. Bara lägga ner hela den här turn-around-for-a-tiny-little-sneak-once-in-a-while-grejen! Saw it coming faktiskt, men ändå, seriöst. Vill ni se mina tankar eller? Allt det som blinkat förbi i huvudet under dagen. SVAR: NEJ! Ingen vill, det går inte, för ingen får.
Yes. Nu kommer det.
När vi slutade för dagen. Började le stort bara för att jag pratat med honom. Gud, lägg av! Det är inte kul. Och ni vet inte hur långt efter jag fortfarande störde mig på att jag missade att uttala en bokstav i mitten av ett av orden min lilla mening innehöll, som jag sa till honom. I en timme minst gick jag runt och störde mig på det där missade s:et.
OH, någon jag pratade med? Guess it's progress anyway. Blir både glad och förvånad varje gång han frågar mig något, vilket inte är så himla ofta.
Men det som är mest störande är att det här ens händer. VAFAN VILL DET MIG?! Lägg ner. Kommer jag bli Robin-stalkerish och Emil-patetisk igen? Förmodligen och förhoppningsvis inte. Förutsättningarna är andra i det här fallet. Han är inte ya-makin-me-weak-hot, han ser väl ganska helt okej ut bara, inte ful någonstans. Jag vet att han är snäll, schysst och så... Och det är inte något jag bara antar, jag vet. Har ju "känt"/vetat av honom sen 2½ år tillbaka.
Haha LOL. BRYT! Redan nu har det gått för långt. Det här är inte okej. Vad får mig ens att hoppas att han skulle kunna bli intresserad av mig? Wait, varför hoppas jag ens på något? GHAAD!
LÄGG NER!!

♥ Jag minns på 100-dagars. Jag skulle hem (till Idas ex, äckl) men gick till dansgolvet en sista gången. Han var där och han tog sin hand och ruffsade om i mitt hår. Lite random, men ni vet inte hur glad jag blev och började önska att det var Honom jag skulle följa med hem i stället.