by jenilee marigomen

natten till lördagen 11 juni - Döden. När döden lockar en. När jag lockar mig själv till döden. I rather feel pain than nothing at all. För när allt är borta finns man inte. Det är då man vill dö. Ni vet väl? Det vet väl alla. För alla har varit där. Bara lite. Jag har varit där allt för många gånger. Allt det gråa bara sköljer över en. En gång blev det till och med svart. Det var i natt.

Vi satt där i gräset. Myggen var ett moln runt oss. Alex, Ceder och Issa hade kommit. De var inte med när Stefan pratade om hur jag var förut. När jag var liten och inte förmådde mig att prata. Jag bryr mig inte om det längre, för jag har vänner nu, jag är bra nu. Nästan i alla fall. Jag förstår inte varför folk bryr sig om det som var då när det ändå inte betyder någonting nu. Jag kan skratta åt det nu. Jag kände ju aldrig av det, jag mådde aldrig dåligt av det. Jag minns inte ens varför det var så illa. Det satt nog fast i mig. Det är kvar än, den där spärren i mitt huvud, då var den en stor fet jävla mur.
Jag kan inte alls skratta åt det. Jag vill bara slå ihjäl... att det har funnits. När jag tänker på det mår jag nog ganska dåligt. Jag låtsas att det inte funnits.
Folk förstår inte, och jag förstod inte dem då. Det var ju bara den jag var. Det var inte konstigt för jag hade ju mina tankar. Men dem kunde ju inte de höra.
Jag hade inga vänner i högstadiet. Jag vågade inte prata med någon i min klass. Jag vågade le, men slutade när folk påpekade att jag var ensam.

Men grina'rå!

Men nu. Myggen var för många. Vi skulle till Max. Vi fick bli skjussade i omgångar för det fanns bara en bil och ingen ville gå. Stefan, May och jag blev sist kvar. Så vi satt kvar i gräset och väntade.
Det grå var där. Vi alla hade det där förbannade myggmolnet över oss. Men jag hade ett moln till, tungt och djävulskt. Jag minns inte om jag redan var gråtfärdig, om inte skulle det inte dröja länge tills jag var det.
Jag minns knappt vad May sa, men... Jag minns verkligen inte vad vi egentligen pratade om... Jag kan inte komma ihåg... Jag minns bara att jag ville gråta över allt.
Okej, jag vet. Vi pratade nog om killar. Tror jag... Jag är nästan säker. Men det som tog... Det som gjorde ont...
"Du försöker ju inte ens"
Jag vet att det bara handlade om killar just där, men i mitt huvud handlade det om hela mitt liv.
Arg. Jag ville inte. Inte gråta. Snälla. Jag kände mig inte alls full längre, allt kändes så klart. Men tungt. Och May hade tidigare sagt att hennes fylla försvunnit, vilket gjorde det ännu jobbigare. Därför var det på riktigt. Hon menade det.
Jag kunde låta bli att gråta. Men att jag var arg kunde jag inte undkomma. Jag ville skrika.
För att ta det för vad det egentligen var. Jag ville inte hålla med. Det kanske inte räknas när man gett upp direkt. Men vet ni varför? För att jag ser mig själv som en så jävla sämst person! Jag nedvärderar och ser ner på mig själv. Jag tror inte att jag räcker till. Jag tror att alla är så mycket bättre. Min självkänsla ligger på noll.
Jag försökte försvara mig, men eftersom jag ser mig själv som en så liten person och med rädsla för att börja gråta, blev allt jag kunde få fram:
"Joo... Kanske inte med Emil och Robin... men Robert på Parken..."
Så jäkla vek.
May höll inte med. Men jag försökte med alla. Utom Emil... Jag var för feg. Fast det är inte sant. Jag ville att han skulle märka mig så att han kunde göra något. Det kallas feghet. Och oerfarenhet. Men han flyttade och jag bryr mig inte längre. Jag försökte skriva med Robin på msn. Jag försökte inte bara, utan lyckades också. Oh really?! Vi skrev, han var trevlig, men rädslan från sist gjorde att jag drog mig tillbaka för att inte verka för "på", vilket tillslut resulterade i att jag gav upp och blev en stalker. Men jag bryr mig inte längre. Robert... Jag visste att jag aldrig skulle våga, så jag väntade tills jag blev full men det blev också fel. Det kändes fel. För han undvek mig och jag gav upp. Och nu... bryr jag mig tydligen fortfarande.
Men det var ju inte ens det! Skit i alla jävla killar. Som om det är vad hela ens värld går ut på. Att hitta en pojkvän. Nej! Det var ju... Okej, rakt på sak, rätt upp och ner. Hur kan man säga så när man själv inte vågar? Eller? Rätta mig om jag har fel, men det är ju det jag fått höra. Det är det hon sagt till mig. Att hon måste dricka för att kunna ragga. Det kanske inte är så, men det är vad hon låtit mig lyssna till, det hon sagt. Till mig. Många gånger. Alla gånger. Kan inte. En spärr. Vi alla har den någonstans.
Så säg aldrig så igen. Jag försöker. Inte tillräckligt kanske, men jag gör det. Annars hade jag redan varit död.


I nian. Vårterminen. Det var inte första gången. De första dagarna av 2007 var första gången det dök upp. Det jobbiga. Det som sköljer över en och vill lämna en med tårdränkta kinder. Då allt det fina med livet inte längre existerar.
Men i nian. Vår. 2008. Då. Dagarna var många och allt var kallt. Isen på havet var tunn, och mina ögon svepte över fjärden där den låg. Kall och hård. Om jag ville kunde jag springa ut och aldrig mer komma tillbaka. Det var lockande, men jag kunde inte för jag tänkte på min familj. Någonstans kanske jag känner mig älskad ändå. Eller så bryr jag mig bara om dem, min familj.
Och under mina promenader. Är det underligt att tänka på hur det skulle vara att bli överkörd varje gång en bil passerar? Att tänka på hur enkelt det är att hoppa ut framför en av de många bilarna och låta föraren känna dunsen när den krockar... med mig? Mig som träffade motorhuven. Eller grillen på en lastbil. Jag brukar undra om jag skulle dö eller bara bli svårt skadad. Men än har jag inte vågat ta steget ut, jag har bara skrattat åt tanken. Så absurd. Spelar upp scener om hur det skulle gå till, hur allt skulle vara efteråt. Hur min begravning skulle se ut. Jag skrev en novell om det en gång, det där om tankarna om att hoppa framför en bil. Så ja, den var på riktigt, May. Det är därför den får mig att gråta, för särskilt bra var den ju inte.

Tillbaka till den jävla pojk-issuen.
"Men du är ju jättesnygg, jag fattar inte att du inte har pojkvän."
Sa Stefan. MEN NEJ! NEEEJ! Men grinarå. Jag orkar inte mer. Inte hålla tillbaka. Vill hem. Ensam. Ensammast i världen kände jag mig.
Jag brukar tycka att jag ser bra ut. Ibland. Tills jag ser min spegelbild. Foton är värre dock. Vill såga av mitt huvud. Varför ska man få må dåligt över sitt utseende? Jag bryr mig ju inte så himla mycket. Tills fotona dyker upp då. JÄKLA YTLIGA VÄRLD! Jag är ju inte ens bättre själv.
Jag fattar det inte heller. Jag vet ju att jag är en douch, men det vet ju ingen annan för den delen av mig själv håller jag fängslad. Instängd. Jag hatar att göra personer ledsna, vill inte skada någon. Jag är rädd.
Och förhållanden. Varför tror alla att det är vad alla strävar efter? Om jag hittar någon det känns rätt att ha ett förhållande med, då kanske, det behöver inte vara perfekt, men det ska kännas bra. Likamed att jag är kär, okej? Men det är inget jag panikartat letar efter. Jag är inte desperat. Jag behöver inget förhållande. Jocke frågade om jag var lesbisk bara för att jag sa att jag inte ville ha pojkvän. LÄGG AV DÅ! Det här får mig att hata världen. Jag tycker om killar, det är inte det. Jag spanar på killar, tänker. Men jag är människa, eller hur. Men jag letar inte desperat efter någon jag kan kalla pojkvän!
Jag sa innan att jag hade låg självkänsla. Bekräftelse: Jag förstår inte ens hur någon man är kär i kan vara lika kär tillbaka, det känns overkligt.
Förresten så hatar jag tjejer. Missförstå mig rätt nu.

Stefan och May förstod ingenting. De trodde att de sagt något fel. Men det var bara en halv sanning. Jerry kom och vi fick åka till Max. Issa satt med mig när vi kom fram. Tårarna rann och jag förmådde mig inte att prata. Allt kändes värdelöst. Molnen som immade igen mitt huvud, drog mig in i intet, suddade bort mig. Det händer varje vår. Någon gång. Livslusten bara rinner av mig. Mer och mer. Mest på våren. På hösten får jag ätstörningar och på våren försvinner livslusten. Allt blir bara meningslöst.
Alla problem, allt som sitter i huvudet. Så fast där, man kan inte dra bort det. Tänka bort det? Jo, försöka kan man ju, men det sitter fast. Så hårt.
Det finns så mycket. Jag tror jag inte ens vill veta vad allt jag har kallas. Allt jag skulle kunna diagnoseras med. Skulle inte våga, det skulle bara göra mig ännu mer sjuk. Först det med maten. Jag ser det inte lika mycket till problem som många andra gör. Min paranoia. Det som bara jag vet, det som jag är så himla rädd för. Det är det enda jag har någorlunda namn på, men det är ju inte allt. Måste man leva med det här? Men... Så fel kan det väl inte vara? Jag mår väl bra? Det finns ju så många som har det sämre, hur kan jag då må dåligt över mina småsaker. Psykiskt nonsens. Jag får inte. Men effekten blir motsatt, allt blir bara ännu värre. Jag mår ju visst dåligt. Men att söka hjälp finns inte. Uppmärksamhetssökande. Jag klarar mig.

Man sitter där på kanten och livet finns inte. Försvunnet. Jag hade det för ett tag, tills det byttes ut mot... ingenting. Den där känslan av ovärdhet, att man inte betyder något, inte behövs, inte ens för en själv. Livet skulle ändå gå vidare. Livet var borta, verkligeheten fanns inte. Och sakta kände jag hur varje liten del av mig var på väg att suddas bort.
Jag kunde se verkligheten där på andra sidan. Jag var observanten. Jag hörde inte hemma där. Kan man få blunda?
Jag ville dö. Jag ville gå och dö. Jag ville inte leva. På riktigt. Allt skulle sluta.
Men tänk på allt- Nej!
Jag försökte tänka på Metaltown. Men vad har det för betydelse? Avenged Sevenfold? Nej. Solid Sound? Känner inget. Au Pair och USA? Vem fan bryr sig? Drömmar? De finns inte. Människor? NEJ! Havet? Havet... Vänta... Ja.

Kan jag få springa iväg? Havet kommer inte att döda mig. Do it!
Men jag är jag och jag vågar aldrig. Jag är feg. Jag följer det som är rätt, inte det som är reckless. FUCK MY LIFE PÅ RIKTIGT! Jag vill försvinna. Gör det då. NU. Släpp allt. Och ingen fanns. Rädlsan. Jag sprang. Men jag vågade inte. Jag är rädd för djupa hav, för jag tänker på botten. Men jag fick panik när jag såg att Issa var efter mig. Så jag sprang igen. Och jag hoppade. Vattnet var varmt och klänningstyget blev tungt. Och jag simmade och ville aldrig komma tillbaka. Om jag fick skulle jag flyta på vattenytan förevigt. Nej. bara tills jag dog.
Jag vet inte varför, men jag dras till vattnet. Allt känns så bekymmerslöst där. Inget finns riktigt. Det får mig att känna mig levande. Samtidigt som man är så nära döden. Det är så lätt.

JAG VILLE INTE LEVA MER! Vill jag det nu? Jag vet inte. Kanske lite till. Men ni vet hur lätt det är att trilla över kanten. Ångesten är närmare än allt annat.


Issa blev... Rädd? Orolig? Ringde efter Jocke. Han "räddade" mig. Men hellre han än polisen. Jag ville inte upp. Det var ju havet som räddat mig. Han hämtade mig ändå. Fick sova hos honom. Han tvingade mig att prata. Jag ville inte för jag kunde inte hitta ord. Det kom inte ut rätt. Inte som nu.
Hade ont i kroppen när jag vaknade.

Och jag känner mig så dum. Alla som behövt oroa sig. Det är ingens fel. Det är mitt fel. Bara mitt. Jag har något fel i huvudet och det är inte mycket jag kan göra åt det. Havet kunde. Det sköljde av några av mina moln lite.
Förlåt. Förlåt för att jag log leendet som ingen såg. Jag är sjuk. Hata mig. Det kommer göra allt så mycket lättare vid slutet. Och jag lovar, det kommer döda mig.

Only the brave can kill themselves.
No. I do not fear death. It's too peaceful.

gif's via tumblr