lördag 23 juli - Känslor. Ni är icke välkomna. Jag verkar inte höra hemma någonstans. Ni vet hur det brukar vara. De som känner sig utanför i afk-livet kan finna sin tröst på internet, där kan de ha mer tur, bli någon. Där finns de, där har de sina vänner.
Jag är alltid ingenting. Vart jag än går.
I need a life. But I don't feel needed anywhere. Fast jo. Men inte fullständigt. Jag kan ju mer. Vad händer? Varför faller jag bort så lätt? I just don't belong. Det är aldrig någon som plockar fram mig, jag måste alltid träda fram själv, ställa mig i vägen med vilje för att synas. Det är väl visserligen bra att jag inte gömmer mig ännu mer, men det får en att känna sig mindre behövd.
Det är tur att de där fem killarna finns. De jag alltid kan lita på. De som alltid kan få mig att dra på smilbanden. De kan alltid få mig att må bättre. Alltid. Avenged Sevenfold. De är till stor hjälp. Något som ingen som inte är eller aldrig varit ett stort fan av något kan förstå.
Men ibland räcker inte ens det. Ibland behöver man något som är märkbart ömsesidigt.

En sista trevlig dag med Lidingö-borna. Mormor har varit på besök. Vi såg på bilder från min student och bal. Mormor hade pengar till oss barnbarn. 5000 kronor cash. Hon kände att vi behöver dem mer. Tack.

Hm. Tumblr är min vän. Just nu. Men jag står fast vid vad jag sa innan. Jag är ingen. Nemo.