torsdag 7 januari 2010 - Kylan biter sig fast i husens knutar och när dina fingertoppar nuddar vid frusen metall bränns det. Så kallt är det nu. Termometern visar minst -20°. Jag hade gärna sluppit gå utanför ytterdörren idag, men jag måste.
I stan är det ännu kallare, för där blåser det från det hav som nu ligger under is. Fast isen kanske också räknas som hav? Att havet fortfarande är hav fast det är kallt, hårt och icke flytande. Koagulerat vatten.

Skolan. Precis som vanligt. Det är torsdag men det har egentligen inte så stor betydelse, alla dagar ser i stort sett likadana ut ändå.
Skolan. Precis som vanligt. Jaha? Bara tröttheten dröjer sig kvar som ett enda minne av att det varit lov så sent som dagen innan. Men nu är vi tillbaka i den gula tegelbyggnaden jag kommit att älska så pass mycket man kan älska en skola. Många bra minnen har skapats inom dess väggar och jag har lärt känna bra människor här.
På engelskalektionen sätter jag mig längst bak i klassrummet, vid fönstret. På svenskan med. Jag lyssnar på musik i mp3:n eftersom jag inte orkar lyssna på massa litteraturhistorian. Jag vill skriva skönlitterärt, poetiskt. Skapa och drömma. Sen blev jag tillsagd för att jag pratade när jag inte borde.
H satt bredvid mig, hon ville ju veta. En sån där inbillning, ett sammanträffande som gör mig förvirrad och obekväm. Det har hänt för många gånger nu. Jag satt och tittade ut på anländande människor. AN gick där ute med två kompisar, han tittade upp mot skolbyggnaden i samma riktning som jag satt och vinkade upp mot något av fönstrena. H sa att det var åt någon annan vilket jag självklart också visste. Det var bara det fåniga sammanträffandet som störde mig. Det som hände i maj och augusti och... En del av mig vill bli sedd, som för att bevisa att det var verkligt. Dessa inbillade sammanträffande tidpunkter blir därför bara så jobbiga. Tänk om jag inte ens inbillar mig, tänk om det verkligen är på riktigt.
Och så fortsatte skoldagen i vanlig ordning. Form efter lunch. Jag ritade men gjorde inget vettigt. Det var ingen dans för vår nya lärare kommer inte förrän nästa vecka.

Fotsteg i tunna tygskor mot den kalla marken. Kalla fötter på väg mot en frusen men levande stad. Vi är redan i den men vi ska till dess centrum. Bland människor som trotsar den kalla luften, biter ihop och bara är. Bland ångande andetag som bildar lätta dimmor som försvinner innan man hinner reagera. Vem gör det förresten? Det är en vanlighet vi inte orkar tänka på.
Vid torget ligger en uttagsautomat för kontanter. Jag stoppar in kortet i springan och trycker vant in koden. Trehundra kronor kommer ut i samma ögonblick som jag inser att det är 350 kronor jag är skyldig pappa. Det är kö så jag låter de andra gå före och ställer mig sist bakom alla andra. Jag tänker lite medan jag väntar och känner något knäckas i min vanttäckta hand.
Nej! tänker jag. 
Jag tittar efter och mycket riktigt. I min hand ser jag ett avbrytet bankkort. Det har gått av mitt under chippet. Fanfanfan. Så jag går in till banken med de två plastbitarna medan jag tänker att kyla verkligen inte är bra till något.
Värme. Jag funderar. Jag behöver bara gå fram till tanten i disken och säga vad som har hänt. Då behöver man väl ingen kölapp, eller? Jag funderar lite till och ser dörrarna öppnas bakom mig. Ett killgäng. En snygg kille. N.
Hjälp. Jag måste titta på honom. Och det gör jag, så han tittar på mig. Jag tittar bort och ler. Jag hör hur han pratar med sina kompisar om att köpa en hårddisk på 500 GB eller något. Sedan går han fram till disken och står där ett tag. Jag vågar inte göra något förutom att bara stå där. När de går kan jag inte låta bli att se på honom igen, så att han tittar på mig. Igen. Med sina mörka ögon. De är nog bruna, kanske lite gröna också. När de gått förmår jag mig äntligen att gå fram till tanten i kassan som tar hand om mitt avbrutna kort och säger att de inte tål sån här kyla.
"Du kommer att få ett nytt kort hemskickat i början av nästa vecka, med samma kod" säger tanten som egentligen bara är en kvinna.
"Okej, vad bra" svarar jag. Så går jag och väntar på 14:47-bussen. Som vanligt kommer den försent, eller så är det bara min mobilklocka som går fel.

Jag är hungrig. Så på bussen tänker jag på risgrynsgröt vilket är precis vad som serveras vid middagsbordet när jag kommer hem. Jag brukar alltid ta blåbärssoppa till i stället för mjölk, det är mycket godare. Och mamma har köpt lussebullar fast säsongen för dem egentligen är över. Varma lussebullar med smör på är faktiskt gott.

I min skrivbordslåda, den översta, hittar jag det gula tandläkarkvittot som talar om för mig att jag hade haft en tid där 12:45 idag. Fan, det hade jag glömt.