söndag 15 november 2009 - "Death is easy, peaceful. Life is harder." - Bella Swan, Twilight

"Time passes. Even when it seems impossible. Even when each tick of the second hand aches like the pulse of blood behind a bruise. It passes unevenly, in strange lurches and dragging lulls, but pass it does. Even for me." - Bella Swan, New Moon

Jag vet hur det känns att inte vilja leva. Jag vill inte dö, men vad finns det att leva för om hela ens liv redan är förutspått till ett tomt dunkel?

Jag kan inte längre kan se meningen med att fortsätta leva. Jag lever för att ni inte vill att jag ska dö. Just nu känns det så.
Jag är trött på allt. På mig. För jag inte lever. Jag gör inte läxorna. Jag försöker inte ens att uppfylla mina drömmar. Tiden passerar och försvinner, oanvänd. Jag vet inte vad jag gör. Jag har försvunnit. Jag har för många ord i mitt huvud, men jag bryr mig inte om att skriva ner dem. Min framtid finns inte, den är tom. Hur jag än försöker så kommer det där andra och bryter ner mig, för det vill inte att jag ska lyckas.

Tack dagboken för att du finns. Här är det enda stället jag kan vara helt ärlig utan att dölja någonting. Jag kan skriva allt, vad jag vill, utan att folk tror att man gör det för att man vill ha uppmärksamhet. De har så fel.
Ingen kommer att få veta det men det kanske är lika bra.

Promenerade lite idag. Jag visste inte vilka av vattendropparna i ansiktet som var regn och vilka som var tårar. Jag mår illa nu, jag vill inte gå till skolan på måndag, inte på tisdag heller. Jag kan gå ut mitt i natten, barfota och springa ner till havet. Sen vill jag vakna upp. Jag behöver inte vara ledig, jag behöver bara vakna upp.