tisdag 11 augusti 2009 - Det var sommar och året var 2007. Två år sedan. Jag var hos A och testade kläder. Det var då jag sa det, att jag ville byta stil. Hade aldrig riktigt haft någon stil innan, bara vanlig och tjejig. Läste tidningen FRIDA och handla det mesta på H&M. Men nu kände jag att det var dags att skaffa sig en stil. Bli mer mig. Så jag sa det. Jag ville byta stil. Sa att jag ville klä mig mer åt punk-rock hållet (ordet emo lärde jag mig inte förrän när skolan började igen), för jag tyckte att den stilen var snygg. Snyggast.

Började sminka mig svartare runt ögonen och sa hej då till alla glittriga ögonskuggor. Inspirerades av min idol Pete Wentz, bassisten i Fall Out Boy. Han var coolast. Köpte Converse, jättefina grå med en döskalle och mörkröda rosor. Började älska munkjackor i alla färger utom mesigt pastelliga och bävade för att bära vitt. Ville färga håret svart, med det fick jag inte. Så det blev mörkbrunt.
Till en början blev det väldigt wannabe men jag körde på mitt race. Jag var glad och trivdes i min nya stil även fast jag kanske inte var så snygg i det svarta sminket, men det var i alla fall jag.

Sedan kom 2008. Jag var glad över den Tokio Hotel-konsert som väntade, men som känt aldrig blev av. Men samtidigt så var det något som hände i mitt huvud. Det svarta började liksom ta över mer än mina kläder. Det tog sig in i mitt huvud. Mina tankar förändrades, blev konstiga. Jag insåg saker, funderade på vad det var värt att leva. Jag grät mer än ofta och var aldrig rädd för att nämna det på Bilddagboken eftersom jag tyckte om dem, tårarna. Jag undrade hur det skulle vara att försvinna, på riktigt. Slockna. Aldrig mer vara levande igen. Dö. Självmordstankar. Jag tror inte att jag verkligen ville dö men jag funderade över det, många gånger.
Jag var inte van vid svarta tankar, därför blev det väldigt stort för mig. Min barndom var lättsam, glad och ljus. Den var fin. Otroligt fin. Hade aldrig stött på de stora problemen. Bara pengar. Men det löste sig alltid, för pengar är inte allt. Jag har alltid haft en hel familj runt om mig, som jag levt med och älskat. Vi har alltid stått vår släkt nära. Inga skilsmässor, inga kriminella, inga sjukdomar (min lilla livslånga ätstörning räknas inte), ingen större dramatik. Bara livet.

Jag vet inte riktigt vad som hände där. Kanske sökte jag mig till det svarta? Det var som värst i april. Den där dagen då folk kommenterade att jag var ful på Bilddagboken och jag tog åt mig. För jag var nog osäker. Och den dagen då jag gick ner till havet och såg isen smälta. Jag hade ont. Jag tänkte att om jag ville kunde jag stänga av allt. Gå ut på isen, låta vattnet omge mig, sjunka till botten. Inte leva mer. Jag gjorde inte det. Men jag var på väg, liksom för att testa.

Då sommaren närmade sig sa jag nej. Inte emo. Orkade inte mer. Jag började intressera mig av mode igen. Vanligt mode. Jag ville vända om helt stilmässigt. Jag kan inte säga att de svarta tankarna bara försvann för att jag började tona ner emo-looken, inte alls. De kommer fortfarande titt som tätt, men sånt är livet. Men i alla fall, under hösten försökte jag att gå tillbaka till en mer tjejig stil (inte glitter och shit, men så som den genomsnittliga svenne-tjejen klär sig). Gossip Girl-modet var ju på tapeten, lite preppy sådär. Men det blev bara fel det med. Det var inte alls jag, men jag försökte gå så långt bort från emostilen jag kunde, och då blev det att jag föll för dåtidens trender. Den hösten, 2008, försökte jag komma i ordning. Hitta min stil. Jag insåg tillslut att jag inte kunde lämna den rockiga stilen, jag kunde ju köra på mitt sätt. Rock, inte emo.

Nu inspireras av så många olika stilar! Varför hålla sig till en sak?
Trots allt är jag glad för det där emo-året. Ibland behöver man förändringar.